Jag lovar, detta är det sista inlägget… TOALETTER alltså…!

Nu har det gått 14 dagar sedan vi kom tillbaka från Japan och Sydkorea. En av de saker som fastnat i mitt medvetande och vägrar att lämna det, är toaletterna i Japan och Sydkorea! Jag säger då bara det – hygien och stil!

OCH nu är det bara en tidsfråga innan Flintvägen utrustas med en japansk toa!
Just wait for it!

Och i sånt fall kommer det att vara en med uppvärmd sits, toasits som går upp och ner av sig själv när man behöver göra ”det”, som spolar av sig själv, som har belysning i sig som tänds om natten… samt som har duschfunktion för både ”baken” och ”frammen”…
Man kan även få toa som spelar störande ljud om man besväras av att de egna ljuden vid toabesök är för höga… så att inte andra blir generade eller pinsamheter uppstår…och fläkt i rumpan kan även tillhandahållas, för de som inte kan eller vill torka sig själva…

Nedan kommer ett urval av bilder från min ”besatthet” av dessa fantastiska toaletter! Redan när vi var i Nya Zealand 2014, började vi irritera oss på den urusla offentliga svenska toakulturen. När vi därtill reste genom hela Europa med bil 2016, ökade irritationen ytterligare. Ingenstans i övriga Europa negligerar man det grundläggande mänskliga toabehovet (som man gör i Sverige), man ser tvärtom till att toaupplevelsen är hygienisk och trivsam, och i Japan till och med njutbar!

Nedan ser ni bilder av toaletter från Japan och Sydkorea. I dessa länder anser man inte att ett toabesök är en ”skitsak”, här ser man seriöst på denna fråga!

Snygg skylt, svår att missa
Toa, samurajstyle, 1600-talet
Badkar, samurajstyle, 1600-talet

Styrpanel, toa MIHO Museum
Praktisk liten barnstol på toan (finns även på herrtoan), så mamma kan kissa även i sällskap med bebisar
Välutrustat skötbord
Den här var ingen favorit. Om man inte är van är detta en ”killer” för knäna…
Sydkorea. Tydligt vilka bås som är lediga
State of the art.
Granitgolv, ren design OCH rent, allt funkar när man trycker på knapparna….
Värme i rumpan, automatisk spolfunktion, ”rumprengöring” på begäran osv.

Ang Sverige och Syd-Korea och Nord-Korea

Sydkorea och Sverige har relationer med varandra som går långt tillbaka. Just nu har Sydkoreas president Moon Jae-In varit på besök i Sverige.

Sverige är ”skyddsmakt” för USA i Nordkorea (i och med att USA saknar diplomatiska förbindelser och därmed sköter Sverige konsulära ärenden för USA i Nordkorea). Det är också via denna kanal som eventuella samtal makterna emellan pågår.

Sveriges förbindelser med Nordkorea etablerades 1953 när vapenstilleståndet efter Koreakriget inleddes. Då utsågs Sverige tillsammans med andra nationer att övervaka gränsen.

Sveriges förbindelser med Sydkorea går ännu längre tillbaka. Så här skriver Koreanska sällskapet i Sverige på sin hemsida (jag har översatt och redigerat den engelska texten):

”Två dagar efter att Nordkorea angrep Sydkorea den 25 juni 1950 antog FN: s säkerhetsråd en resolution som kallade medlemsländerna att stödja Sydkorea.

Den 16 juli 1950 beslutade den svenska regeringen att skicka ett fältsjukhus bestående av 174 frivillig medicinsk- och servicepersonal anordnad av Röda Korset.

Den första gruppen lämnade Stockholm den 26 augusti 1950 och anlände en månad senare, den 23 september på koreansk mark i Busan. Personalen hade rest via USA, där utrustning tillhandahölls. Två dagar senare mottog fältsjukhuset sina första patienter, 68 amerikanska soldater. Således var den första icke-amerikanska medicinska enheten under koreakriget i drift. Inrättandet av ett 200-bäddarssjukhus etablerades cirka fem mil norr om hamnen. Sjukhuset kom också tidigt att behandla nordkoreanska POWs (Prisoners Of War – min kommentar).

Bara några dagar innan det svenska fältsjukhuset anlände till Busan, landade FN-styrkorna i Incheon (där nuvarande internationella flygplats vid Seoul ligger) och avancerade mot Seoul, medan de embarkerade FN-styrkorna i Busan-området avancerade mot norr. På grund av den osäkra situationen bestämde befälhavaren för den 8: e amerikanska armén, under vilken det svenska fältsjukhuset löd, att behålla sjukhusets placering i Busan i stället för att följa det militära avancemanget norrut. Därmed utvecklades sjukhuset mot ett evakueringssjukhus, senare med cirka 600 sängar, och fanns kvar i Busan under hela kriget.

Mellan 25 september 1950 och 31 december 1953 behandlade sjukhuset 19 100 FN-soldater och 2 400 koreanska soldater. Därtill även nordkoreanska och kinesiska krigsfångar och många civila koreaner.

Under kriget arbetade 1 124 svenska män och kvinnor på fältsjukhuset i Busan.

1954
Militärsjukhuset rekonstruerades vidare till det ”Svenska sjukhuset” i Busan och framträdde där mer eller mindre som ett civilt sjukhus fram till april 1957 när det upphörde med verksamhet efter att mer än ytterligare 1000 svenskar tjänstgjort där sedan kriget. En mindre grupp behölls dock som stöd till Koreanska Röda Korset, intill hösten 1958.

1958
Det skandinaviska lärohospitalet bildades (NMC) i Seoul där 90 olika positioner hölls av skandinaviska läkare och sjuksköterskor. Sjukhuset överfördes därefter till den koreanska regeringen 1968. Fortfarande kan man besök ett litet museum i centrala Seoul till minne av skandinaverna.”

Under Koreakriget dog ca 1 miljon sydkoreaner, ca 1 miljon nordkoreaner, ca 600 000 kineser, ca 36 000 amerikaner, och ca 3000 övriga medborgare från FN-länder.

Bifogade bilder är från UN Memorial cemetery i Busan. En mycket vacker plats och en stark upplevelse då historien kommer emot en.

Sydkorea inlägg nr 2

Efter Busan reste vi till Gyeongju. Vi fortsätter att resa med guide, för att få ut det mesta av resan. Denna gång är det mr Hong som följer med oss. Han är mycket bra, och berättar mycket om Koreas historia, de dynastier som formade landet redan tidigt (från 00-talet med höjdpunkt från 600-talet och framåt) samt om nutidshistorien.
Gyeongju var huvudstad i det tidiga riket (Silla, 57 f.Kr till 935 e.Kr, alltså under ca 1000 år… På den tiden sägs att ungefär 1 miljon människor bodde i staden, det skulle innebära att den med nutida beräkningar var den 4:e största staden i världen.
Historian är närvarande i staden, arkeologiska utgrävningar pågår. Man har byggt upp gamla tempel och broar och anlägger parker och anläggningar så historien skall bli synlig, men något riktigt gammalt finns inte direkt att se. Det är vackert ändå!

Vi bor på ett guesthouse, med inkvartering av den gamla stilen. Det betyder att vi sover på golvet, på en madrass knappt synlig… Detta gör man för att man har golvvärme, och den vill man komma åt på natten genom att ligga an mot golvet. Enligt gammalt har man eldat utanför huset, lett in värmen i kanaler under husen, samt släppt ut röken i stora skorstenar på gården.
Nåja, trots extratäcke mot golvet passade tyvärr inte detta sovsätt oss. Våra ”ömtåliga” kroppar pallade inte detta, så sömnen blev inte vad den borde vara….! I övrigt var det inget fel på boendet!

Herr Hong dök upp även nästa dag, och körde oss vidare till Seoul. Egentligen skulle vi tagit tåget, men han skulle ändå till Seoul över helgen så vi kunde lika väl åka med honom.
Vår nästa inackordering blev av något högre standard, Manu hotell, väldigt centralt, inte långt från Seoul station. Och så underbara sängar! 🙂

Seoul är Sydkoreas huvudstad. Innerstaden har ca 10 miljoner invånare, ca 25 miljoner med förorternas… Det är verkligen en storstad, en modern stad med moderna innevånare. Spännande arkitektur, mycket grönt med träd och planteringar, utmärkta allmänna kommunikationer. Staden genomkorsas av den breda floden Han.
Under Koreakriget, utplånades staden nästan helt, så det finns knappt någon gammal bebyggelse. Under 70 – 80-talet skedde en snabb ekonomisk tillväxt, som bland annat fick till följd att trafiken ökade dramatiskt och luftföroreningar blev att allvarligt problem.

Staden är omgiven av berg och skogar. Man har jobbat aktivt med att minska miljöproblemen, träd och planteringar överallt, en genomfartsled har ställts av och man har enligt New Yorkmönster (New York highline), fyllt den med växter, träd, blommor, buskar samt ställt ut pianon för intresserade att spela på, nattetid med fin belysning. Mysigt, särskilt som denna led finns direkt i anslutning till vårt hotell.

Vi stannar 3 nätter i Seoul. Även här har vi en guide en hel dag, denna gång mr Don Lee, som också är mycket trevlig och duktig. Han har bott i Kanada i 9 år och är något lättare att förstå än övriga guider i Korea. De klagar själva på att de får så lite möjlighet att öva sin engelska. De lägger ner enorma summor på att lära sig engelska, de kan grammatik, skriva och läsa, men är urusla på att uttala. Svårigheten med r och l finns även för koreaner (liksom för japaner), de hör liksom inte l:et och vi har svårt att förstå orden där l ersätts med r….
Tv-filmer och bio är textat, men koreanskt tal läggs ändå på över originalspråket, så öronen vänjs inte vid det talade ordet.

Korea är ett homogent land, till 98 % bosatt av koreaner. De 2 andra %-en är huvudsakligen kineser. Landet är litet, Sverige är 4,5 gånger större, vi har 10,5 miljoner invånare, de har 50 miljoner, vilket leder till att de är ett av väldens mest tätt befolkade länder. Lägg därtill att det är ett bergigt land, där man praktiskt sett endast kan odla och bo på ca 25 % av ytan, så förstår man att man bor tätt (och gärna på höjden) där man kan bo.

Att vara kvinna i Sydkorea verkar innebära att man fortfarande måste förena ansvaret för barn, hem, den äldre generationen med att arbeta och bidra till familjelivet. Det ställs höga krav på barnen, de måste ofta ta extralektioner efter ordinarie skoldag, vissa så sent som till 1-2 på natten inför ansökan till högre skolgång.
Nativiteten minskar i Sydkorea, liksom i Japan. Kvinnorna väljer att avstå från barn i allt högre utsträckning.

Koreanskan har ett eget alfabet, språket är inte likt vare sig japanska eller kinesiska. Vi förstår ingenting, och de förstår inte oss, så vi är hänvisade till guiden, bra att vi har någon som förklarar för oss!

Vår sista dag i Asien, innan hemresan, har vi tagit lektion i koreansk matlagning, kycklingsoppa med ginseng, kimchipannkakor, grönsakspannkaka, tillagning av kimchi mm.
Vi passerade marknaden för medicinska växter, och grönsaksmarknaden på väg till övningsköket. Enorma mängder med växter, grönsaker och ingredienser som jag aldrig sett maken till och vi sannolikt inte har några namn på. Många såg ut som träpinnar och det är obegripligt vad de kan användas till.

Så fick vi packa ner all vår tvätt och övriga prylar på ett bra sätt. Vi gick ut med hela vårt pick och pack på den gamla genomfartsleden (med blommor och träd) bort mot Seoul station, tog expresståget till den internationella flygplatsen Inchyon. Kl 10:40 gick planet mot Helsingfors.

Nu är vårt 5 veckor långa äventyr över! Hoppas ni haft glädje av att läsa om vår resa!

Att skriva om resan kontinuerligt, har varit ett sätt att bearbeta upplevelserna och att spara minnena på ett enkelt sätt, samt detta ger också motivation att söka kunskap för att fördjupa det skrivna.

Tack till vårt resesällskap Ammi och Lasse!
Det har varit jättetrevligt och superlätt att resa med er!

Sydkorea

Vi tog snabbfärjan från Fukuoka i Japan till Busan i södra Sydkorea.
Busan är Sydkoreas största hamn, dessutom en av väldens största. Busan har ca 3,5 miljoner innevånare, och staden är mycket vackert belägen på en flikig kust med både klippor och vita sandstränder. Enligt Wikipedia ligger Busan i den subtropiska klimatzonen, det är i alla fall ett väldigt behagligt väder när vi är här.

Vi vill så klart få ut det mesta under den vecka vi befinner oss här i Korea, så för att få någorlunda insikt i vad det är vi ser har vi hyrt en guide som är med oss i två dagar.

Koreakriget påverkade starkt utvecklingen i regionen. Nordkorea startade kriget den 25/6 1950 och det pågick sedan mellan 1950-1953. För att få slut på krigshandlingarna gick USA och FN in i kriget (en komplicerad politiskt process ligger bakom detta vilken jag inte redogör för). FN bidrog såväl med militära trupper som materialunderstöd och medicinskt understöd. Med det senare bidrog även Sverige. Totalt deltog ca 1,2 miljoner stridande varav USA bidrog med så många som 480 000 soldater. Många många blev dödade i striderna (man uppskattar att 2,5 miljoner dog eller blev skadade), och familjer slogs sönder, bostäder raserades och människor drevs på flykt.

Till Busan flydde många och här fanns länge flyktingläger, som permanentades i bostadsområden liknande ”favelor”, uppbyggda längs bergen.


Men i och med det ekonomiska stöd som Sydkorea fick efter kriget kunde landet påbörja en ekonomisk utveckling som lett till det det är idag. En av Asiens starkaste ekonomier. Man tillhör de så kallade ”fyra tigrarna”.
Busan är ett modernt samhälle, stadskärnan har höga vita skyskrapor, som ligger mellan stranden och bergen. Vackra broar förbinder de olika öarna och vikarna i staden med varandra. Det är väldigt vackert faktiskt, och fullt med liv! Mycket människor, ljud och färger. Många skulpturer på gatorna, mycket växtlighet, och även här är det rent och städat, om än inte lika minutiöst som i Japan.


Här finns även lägre bebyggelse, men inget är helt gammalt.
Vi ser tempel, marinor, vackra kustpromenader, fiskmarknaden, kläder- och matmarknaden, FN-kyrkogården. Vi äter 2 traditionella koreanska måltider, det är mycket mat… och återigen får vi ställa om våra smaklökar.

Vi har det jobbigt!!! 🙂
Efter två dagar åker vi vidare till Gyeongju och därefter till Seoul. Återkommer.

Bonusinlägg 2 Lite om den japanska skolan

Japanska barn börjar i skolan vid 6-7 årsåldern precis som svenska barn. Innan dess har de gått i förskolan, om de har tur. Det är ont om förskolor, och de är dyra. Japanska mödrar förväntas traditionellt stanna hemma och ta ansvar för barn, hem och den äldre generationen. Jag läste någonstans att japanska mammor och hemmafruar har bland den högsta utbildningen i välden…
Japanska barn bär skoluniform. Vår uppfattning när vi kom till Japan, var att det vore bra att införa i Sverige och att detta kanske skulle minska pressen av märkeshysterien bland svenska barn.
Varje japansk skola har sin egen uniform. Den är bestämd ända ner till skolväskan.
Små barn bär keps, ofta gul men vi har sett även rosa kepsar. Den sitter ordentligt fast med resårband under hakan. Detta skall göra att de syns i trafiken till exempel och det skall vara lätt att se att det kommer små barn här.
Flickor har ofta hängselklänningar eller sjömansblus och kjol, knytrosett under hakan och ibland någon huvudbonad, hatt eller skärmmössa. Pojkarna har kostymbyxor, kavaj, vit skjorta, ibland slips. 

Ordningen med skoluniform kan vara bra, men är kostsamt. Barn växer fort och kläderna behöver passa så klart. Det kan till och med påverka att man inte byter skola för att man inte har råd med nya uppsättningar kläder…

Lärarna är högt betalda, de ses som förebilder och man respekterar dem – både barnen och föräldrarna. Man ser upp till dem, och de kan ta kontakt med föräldrarna och ge dem råd om hur de skall uppfostra sina barn.

Redan från början har barnen en ordning att förhålla sig till. Man placeras två och två. Pojke och flicka. Man hjälps åt. Ingen får komma efter och man sätter inte sig själv framför andra. Om din kamrat misslyckas är det ditt misslyckande. Därför stödjer man varandra.
När man blir äldre, blir det 4 i gruppen, två pojkar och två flickor. De förväntas samarbeta på samma sätt. Medlemmarna i gruppen är inte alltid samma, men arbetssättet är lika.
Man har mycket sport och gymnastik i skolan. Många tävlingar och evenemang där det sätts fokus på skolans resultat.
Efter skolantimmarna är de flesta barnen medlemmar i ”eftermiddagsklubben”, kanske som fritids i Sverige, förutom att det är väldigt välorganiserat där också. Sport, musik, origami, organiserade lekar och spel osv. Barnen går hem vid 17-tiden.
När de blir äldre (högstadiet ungefär om jag förstod rätt) reser man mycket på studieresa, till viktiga platser i Japan för att studera sin historia bland annat.
Då får varje deltagare varsin speciell uppgift i en grupp om ca 8 elever. En antecknar, en håller reda på de uppgifter de förväntas söka svaren på, en håller reda på tiden mm. Allt är klart och tydligt, alla vet inom vilken modell man arbetar och vad som förväntas av en. Varje grupp tilldelas en vuxen erfaren guide (systemet är mycket utvecklat) vid studiebesöken som berättar, förklarar och leder runt.
Vi blev många gånger tillfrågade av grupper av japanska elever om vi ville svara på frågor ur ett i förväg framtaget formulär. Då har de sänts ut för att träna sin engelska. Så klart vi ställer upp då! Tommy fick ett vykort från en pojke i Kyoto, där han skrev sin hemadress och önskade brevväxla för att träna engelska, så rörande!

Hur man förhåller sig till andra, präglas in tidigt i japanen som jag uppfattade det.
Redan långt tillbaka fanns det som kallades 5-familjssystemet. Ett sätt att organisera och disciplinera folket, som innefattade att man höll koll på varandra väldigt noga. Om någons odlingar växte igen, föll skuggan även över dig. Så att se till att framhäva och lyfta andra och trycka ner sig själv (så att inte andra skall misslyckas, för då skuggan faller på dig) är en vana som verkar gälla även i dagens japan.
Du är mycket artig mot alla, och tackar för att man valt att hedra deras affär, restaurang osv.

Japan är ett land med vikande befolkningsunderlag. Fler och fler kvinnor väljer att inte skaffa barn, utan i stället jobba. Man kommer fortfarande att få huvudansvaret för barnen och detta blir förstås jobbigt med heltid. Det förekommer dessutom mobbing på en del arbetsplatser om man blir gravid. Arbetskamraterna vet att de kommer att få mer jobb när någon går hem, arbetsgivare ger till och med gravida tyngre jobb om man meddelat sin situation. Fler och fler kvinnor förblir singel genom livet.
Regeringen har annonserat att förskolan skall vara gratis framöver för att stimulera barnalstrandet, men det hjälper inte. Det finns inte tillräckligt med förskolor, eller personal. Och i Japan finns mer jobb än det finns invånare…

 

Slutet på den japanska delen! TOKYO!

Från Hakone tar vi buss till tågstationen. Området vi har varit är mycket populärt bland Tokyoborna, det ligger bara 10 mil från Tokyo, det har väldigt mycket vacker natur, höga berg, vackra sjöar osv och attraherar även utländska turister.
Därför blir bussen väldigt full, både av människor och av väskor. Det är första gången vi ser detta. Vanligtvis har vi varit de enda utlänningarna, och utmärkt oss med att ta plats med väskor, men nu är japanerna i minoritet.

Fredagen den 24/5 kommer vi fram till Tokyo, bärandes på våra tunga väskor och ryggsäckar. (De stora resväskorna har skickats till hotellet i förväg). Det är ganska jobbigt för det är väldigt varmt också. Vi får därför hyra in vårt bagage i en inlämning för några timmar. Det finns verkligen allt i det här landet, bara man kan japanska så kan man få hjälp med allt!
Vi promenerar, åker båt, åker tunnelbana och pendeltåg och förarlösa tåg och beser gamla stadsdelar, nya stadsdelar, shoppingcentras, pågående och planerade byggen för OS 2020, Sumidafloden och de konstgjorda öarna i Tokyobukten med mera. Vi håller oss på benen till 19-tiden när vi äntligen kommer till vårt ryokan (enklare hotell/värdshus) i stadsdelen Nippori (i nordöstraTokyo).
Lördagen den 25/5 åker vi längs en ringlinje och stiger av här och där för att bese historiska platser, märkvärdiga gamla eller moderna byggnadsverk, enorma tågstationer (med oerhört mycket människor), varuhus, parker… det finns verkligen allt för alla i denna stad.
Men det är så mycket folk! Det är mycket noga att vi inte tappar bort varandra för om någon kommer på efterkälken är det inte lätt att hitta tillbaka.
Så många in och utgångar i tågstationerna. Trafikslagen korsar varandra, trappor och rulltrappor, till och från olika plan. Perronger med långa tåg som går åt olika håll och många linjer som korsar varandra! Det gäller att knäcka koden, att ta det lugnt och att läsa! Japanerna är mästare på skyltar och logistik när det gäller trafikplanering. Vi har inte bara en gång sagt oss att SL, och SJ också för den delen, skulle ha mycket att lära sig här!


Söndag 26/5 är en fri dag för egna aktiviteter. Vi tar det lite lugnt, åker till Edo-museet, vid sumostadion. Vi skall nämligen gå på finalen i sumobrottning på eftermiddagen och vill vara på plats i god tid.
Hr Trump har överraskat oss med att vilja gå på finalen med oss, och detta kan ju ställa till problem tänker vi.
Edo-museet innehåller mycket intressant om man vill veta hur det var i Edo, som Tokyo hette på samuraj-tiden. Äntligen får vi se hur människorna hade det och levde, interiörer, hantverkare, tvättare, lärare, barnaföderskor, skådespelare osv. Det fyllde ett kunskpashål vi hade kvar att stänga!

SUMO- jag säger bara det! Såå kul och spännande! Ett riktigt skådespel!
Vi hade köpt biljett med guidning. Vi samlades på ett hotell innan, fick genomgång av regler, brottarnas styrkor och svagheter, serieställning osv. Så gick vi i samlad tropp till stadium (jättestort), genomgick säkerhetskontroll (det är inget man normalt gör), och blev anvisade våra platser. Sen var guiden med oss hela tiden och förklarade vad som hände, och varför mycket entusiastiskt!
Jag är helt frälst nu! SUMO är helt klart min sport! Jag filmade mest under finalen, så jag har inte många stillbilder att visa just nu. När Tommy delat med sig av sina, kan det bli komplettering.



Hr Trump dök upp på den 4:e sista brottningsmatchen, vilket trams och säkerhetspådrag. SecretService-agenterna täckte honom så man såg bara tupén… han hade med sig en pokal som skulle delas ut till vinnaren (det är typ 38 andra pokaler också, men hans skulle förstås vara ”greatest”). Vi gick innan utdelningen började eftersom vi skulle till avskedsmiddagen med gruppen.


Nu skiljs vi från våra nya kompisar i Samurajens spår. De flyger hem, och vi flyger imorgon till Fukuoka, för att ta färjan till Busan och Sydkorea!
Snart börjar ett nytt kapitel!





Hakone

Vi lämnar Kobe med Shinkansen, och åker till Odawara. Här blir vi hämtade med bil.
Mål nummer 1 är lunch i Hakone, därefter åker vi med ett ”kitschigt” piratskepp över Ashinosjön till Togendai.
Sen är det meningen att vi skall ta linbanan upp på toppen av berget där, för att kanske koka ägg i den vulkaniska marken, men just till följd av ökad vulkaniska aktivitet, är uppfarten avstängd av säkerhetsskäl.
I stället badar vi fötterna i sjön en stund, promenerar en kortare bit på den gamla samurajleden samt dricker alkoholfri vasslesake som smakar risgrynsgröt, i ett gammalt värdshus som ursprungligen använts för teceremonier.

Därefter åker vi till vårt hotell, som denna gång är ett äkta onsen, dvs vattnet i badavdelningen kommer från underjorden och innehåller mineraler och luktar svavel. Det är lätt vitaktigt. Mycket nyttigt…
Så fort vi checkat in och kommit upp på rummet, slänger vi på oss yukatan och rusar ner i badavdelningen. Åh så härligt! 4 inomhusbassänger av varierande storlek och innehåll, en utomhusbassäng, och en kallvatten”balja” samt en bastu. Sååå skönt för kropp och själ och för värkande leder.
Mina fötter har börjat strejka, de vill inte riktigt vara med på att promenera 15 000- 20 000 steg om dagen (på varierande underlag) och det gör lite ont både här och där, såväl i knän som i höfter – så ett onsenbad är precis vad som behövs!
Nåväl, vi hade haft så rysligt bråttom ner i badet, att vi missat att lägga märke till på vilken våning vi bodde, eller vilket rumsnummer vi hade! Och ”grabbarna” hade rumsnyckeln!

Vrålfnissande var vi tvungna gå till receptionen för att få hjälp ”hem”. Det är ibland väldigt svårt att förklara vad man vill, men det redde upp sig till slut!

Till middag åt vi buffé á la Ålandsbåt men med japansk mat. Mycket gott och fräscht!
Jag somnade kl 20, nu börjar det märkas att vi varit på resande fot i 4 veckor med konstant program. Det finns liksom inte så mycket tid för att passivt ta in och kontemplera, det kan jag sakna.
Är nog något att tänka på vid nästa resa!

På natten regnade det och åskade något i hästväg- det är bara jag som märker detta, eftersom jag vaknar kl 23 och är vaken till 3.30…och vi sover med öppet fönster!



Att ta hand om sina döda

När döden inträffar är det buddismen som tar över ansvaret för personen. En begravning sker enligt buddistisk sed.
Kroppen läggs på lit de parade i hemmet under 2 dagar.
Den döde kläs i sin favorityukata. Nu lägger man höger framvåd över vänster på yukatan, till skillnad från när man använder den i livet.
Ett altare byggs temporärt i hemmet, favoritrisskålen med ris ställs fram, ätpinnarna ställs i riset (ställ dem aldrig så på restaurang…) rökelse tänds och familj, vänner och bekanta kommer hem och beklagar sorgen. Den döde tvättas, klipps, pratas om, tas på.
Nu har ”färden över den stora floden” börjat. Den tar 49 dagar.
Efter 2 dagar överförs kroppen till en ceremonihall. Den döde läggs på ett podium i öppen kista, foto av den döde ställs fram. När besökarna kommer har de med sig ett kuvert med pengar i, man har också märkt det med sitt namn.
”Shanting” tar vid, klockor klingar, rökelse brinner. Lite mat och dryck bjuds.
När besökarna går får de med sig presenter, det kan vara lite te, eller sake t ex.
Så har första dagen gått.
Den döde får inte lämnas ensam, så någon sover över i ceremonihallen.
Dag 2 dekoreras den döde med blommor. Locket sätts på efter att man tagit på kroppen. Det är viktigt att förstå att den döde verkligen är död.
Så förs den döde till krematoriet. Här bränns kroppen, vid lägre temperatur och längre tid än i t ex Sverige. Det får till följd att skelettet är närmast intakt efter bränningen.
Detta inspekteras, och man har möjlighet att diskutera eventuella skador.

Så tas askan och skelettdelar hem i en urna, där den förblir resterande tiden av de 49 dagarna. Den får inte lämnas ensam nu heller.
Därefter sker urnsättning i familjegraven. Den döde byter också namn, nu har den buddistiske munken som ansvarat för begravningsritualen tagit fram ett passande namn för övergången.
Familjen har regelbundet ritualer vid graven, 1, 3, 7, 13, 17 år senare återsamlas man. Det skall alltid vara vid ojämna tal.
Japanen har starka band till sina förfäder. Deras ande är med dem hela tiden.

Vackra Kobe

Vi lämnade Hiroshima för att resa vidare med Shinkansen till Kobe.
Kobe är en stor stad, som ligger vackert vid havet i en bukt med omringande berg.
Vi får omedelbart en skön känsla när vi kliver ut från stationen. Det luktar… rosor? kryddnejlikor?
Stadskärnan består av höga moderna hus, ja till och med skyskrapor, med eller utan helikopterplattor. Det är första gången vi ser skyskrapor i Japan, då vi tidigare har konstaterat att de flesta städer vi sett har låglänt bebyggelse (Hiroshima undantaget, som har modern högre bebyggelse, men inte som Kobe).

Utsikt från parken ovan Kobe


Namnet Kobe är nog bekant för de flesta sedan tidigare. 5.46 på morgonen den 17/1 1995, skedde här en stor jordbävning, magnitud 7,2. Ca 6 500 personer omkom, 27 000 skadades och 60 personer återfanns aldrig. 300 000 personer tvingades lämna sina hem.

Hamnområdet förstördes och bebyggelsen rasade till stora delar, samt att brand utbröt och många blev innebrända, eller instängda i sammanfallande byggnader. Det var en stor katastrof, som ställde stora krav på samhället. Kobes hamn var en av de största i Japan. Man kraftsamlade och lyckades återställa hamnområdet inom 2 år.

Av jordbävningen ser man inget längre, utom ett område som sparats för att visa vad som skett.

Vi åker linbana upp i bergen, här har man anlagt en väldigt vacker park med allehanda doftande blommor och örter. Här kommer förklaringen till den väldoft som svävar över staden! Efter diverse turistande i andra vackra miljöer i staden, och middag på kinarestaurang ”kraschar” vi i vårt hotellrum. Det tar på krafterna att resa!!!

Vid hamnparken – Kobe