Vidare, vidare…

Vi lämnade Portico di Romagna och drog vidare norrut mot Gardasjön. Vårt primära mål var egentligen Salzburg men det kändes som en för lång tripp att ta i ett enda svep, varför vi bokade rum i Torbole, på Lago di Gardas nordöstra sida. Sjöns vackra kust är dock ”turistifierad” och hotell efter pension avlöser varandra. Men där är verkligen vackert och man har mycket att erbjuda turisten. Nu skulle vi ju bara övernatta, så vi lät oss inte lockas av något annat än middag på restaurang.

Nästa morgon bar det av mot Salzburg, på motorvägen genom Brennerpasset. Över Brennerpasset kan man förstås åka, men då får man ha is i magen och mer tid att åka på slingrande serpentinvägar än vi tyckte oss ha.

img_2586

Brenner

Alla vägar vi åkt är för övrigt alldeles utmärkta, och motorvägarna i Italien i synnerhet. Dessa är avgiftsbelagda, och det märks verkligen att man inte sparar på underhåll, uppmärkning, säkerhetsutrustning etc där.
Vissa av vägarna är 5-filiga åt varje håll, och de är fulla av trafik. Det är en enorm mängd lastbilar från när och fjärran som kör här, i filer avsedda endast för lastbilar, bilarna ligger efter varandra som i flera kilometer långa ”tåg”, innan det blir ett avbrott. Man kan inte annat än fundera över det vettiga i att frakta gods på detta sätt, så långa vägar….

På vägen mellan Gardasjön och Salzburg, stannade vi i Vipiteno. Jag har ett starkt minne från Vipiteno, från 1968. Mamma Linnéa och jag var på vår första utlandsresa tillsammans, till Österrike, 2 veckor i en liten ort i Tyrolen, Fügen. Vi åkte med Tjäreborg, och det var min första flygresa och allt var så fantastiskt och annorlunda.
En dag gjorde vi en bussutflykt till Vipiteno, som ligger i Italien, precis vid Österrikiska gränsen. Kom ihåg att detta var före EU och Schengen. Passkontrollen var spännande, vägarna var smala och krokiga, vad jag minns fanns inga motorvägar på den tiden. Vipiteno var en medeltida stad med krokiga gränder och fantastiska hus. Hela staden var då en stor producent av lädervaror, och vi köpte en svart mockaväst till mig här. Jag var mycket lycklig över den och kände mig finast i världen. Glädjande nog tyckte Hanna också att den var snygg och använde den också ofta i samma ålder! Undrans var den är idag? Minns inte om den ens finns kvar!

img_2579

Vipiteno

img_2598

”Vår” gata i Salzburg, utsikt från balkongen

Vi anlände till Hotell Lasserhof i Salzburg ganska sent. Det hade hunnit börja mörkna, och vi hade ju bestämt att inte köra i mörker mer. Mycket trafik och köer in i staden. Hotellet ligger precis i utkanten av centrum, helt ostört på en stadsgata, med bevakat garage precis intill.

Salzburg är inte någon stor stad, ca 150 000 innevånare även om den är Österrikes 4:e stad. Den ligger otroligt vackert, genomflutet av floden Salzach och omgivet av höga berg, vilka redan har hunnit bli snötäckta.
Salzburg har en väldigt gammal historia, först anlände kelterna på 500-talet f.Kr anses det.
Men det som är mest synligt idag är den enorma borgen som ligger på klippan över staden (började byggas på 1000-talet), klostren och kyrkorna, och husen från barocktiden. Den gamla staden ”Alte stadt” är på UNESCOs världsarvslista från 1997.
Själva namnet, Salzburg, kommer sig av att salt utvanns i området häromkring, det vita guldet! Salt användes ju för att konservera i princip all mat, helt nödvändigt således och de som kontrollerade den handeln blev otroligt rika. Så fiffigt ordnade man det också så att makten koncentrerades hos en person som var både ärkebiskop OCH prins… alltså både världslig och religiös makt i samma gestalt! Detta pågick i många sekler, och här byggdes också många enastående byggnader tack vare saltpengarna.

img_2638

Salzburg och floden Salzach

img_2674

img_2650

Jag är sedan länge väldigt förtjust i Österrike, har varit här en hel del i min ungdom, och jag måste säga att kärleken består. Förutom att det är ett så vackert land, så finns det något gammaldags här som tilltalar mig. Det finns bagerier i varje kvarter, så färskt bröd till frukost är självklart, det finns skrädderier och klädaffärer som inte verkar tillhöra någon stor kedja, var affärsägare sköter om trottoaren utanför sin verksamhet, vilket innebär att det alltid ser fint och trevligt ut. Husen är i allmänhet inte så höga, så känslan av proportion är mänsklig. Renlighet och hygien verkar vara A & O, maten är god och ordentligt lagad och serverad, man beställer vid bordet av skicklig och serviceinriktad personal. Man känner sig välkommen och omhändertagen. I sådan omgivning trivs jag.

Men Österrike har som land en lång historia. Dagens Österrike styrdes från 1276 av ätten Habsburg, vars rike expanderade under seklernas gång. 1867 bildades den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Vid ett besök i Sarajevo 1914 mördades dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand, vilket blev inledningen till första världskriget. Österrike-Ungern förlorade kriget 1918 och dubbelmonarkin upplöstes i nationalstater, däribland Österrike. På 1930-talet utvecklades landet till en fascistisk diktatur, och 1938 inlemmandes det i Tyska riket och deltog i andra världskriget på nazisternas sida.

Politiskt kännetecknades mellankrigstiden av en bitter polarisering. Starka motsättningar växte fram mellan det kristligt-sociala regeringspartiet som orienterade sig mot den italienska ledaren Mussolinis fascism och oppositionen som företrädde en radikal socialism. Förbundskansler Engelbert Dollfuss upprättade 1933 en auktoritär regim som efter ett kort arbetaruppror 1934 utvecklades till en fascistisk diktatur. Varken Dollfuss, som mördades under ett kuppförsök 1934, eller hans efterträdare Kurt von Schuschnigg kunde hantera landets sociala och ekonomiska problem. När tyska styrkor den 12 mars 1938 tågade in i Österrike möttes de på många håll av entusiasm och ett flertal österrikare välkomnade landets inlemmande (”Anschluss”) i Tyska riket. De österrikare som var öppet kritiska till händelseutvecklingen förföljdes i många fall.
Genom anslutningen till Tyskland blev Österrike indraget i andra världskriget. 300 000 österrikare stupade som soldater i den tyska krigsmakten och tiotusentals österrikiska judar dog i nazisternas förintelseläger.
År 1943 förklarade de allierade att återupprättandet av ett självständigt Österrike var en av deras målsättningar med hänvisning bland annat till att Österrike var ”Hitlers första offer”. Därmed gav de allierade österrikarna ett centralt argument för att slippa göra upp med sitt eget nazistiska förflutna. Kriget och nazismen sågs som något som enbart tyskarna bar ansvar för och till följd av detta synsätt fick före detta nazister redan 1949 rätt att delta i val. Ett annat skäl var att de österrikiska nazisterna utgjorde en alltför stor grupp, över en halv miljon, för att man skulle våga ställa dem utanför samhället.
Efter andra världskrigets slut delades Österrike och Wien, liksom Tyskland och Berlin, i fyra ockupationszoner. Under åren närmast efter kriget brottades österrikarna med stora svårigheter när det gällde försörjning och återuppbyggnad av landet. Problemen förvärrades av att Sovjetunionen krävde krigsskadestånd. Österrike stöddes dock ekonomiskt av FN och USA (genom Marshallhjälpen).
Tio år efter andra världskrigets slut enades de allierade om att häva ockupationen av Österrike.
Fortfarande dyker det dock då och då upp ekon från den gamla nazitiden. Vem minns inte Kurt Waldheim, FN:s förre generalsekreterare som efter en internationell haverikommission befanns ha en moralisk skuld för saker som skett under kriget, han hade inte personligen deltagit men känt till vad som pågick. Österrikes regering har vid senare tillfällen gjort försök att göra upp med Österrikes förflutna. Med blandad framgång.
Jaha, nu blev det en historielektion…

Vi tillbringade en hel dag med att vandra ”gata upp och gata ner” i innerstaden. Så mycket att se och göra, och fika och äta. Vi besökte även julaftonsmuseet, helt självklart!
img_2679img_2622

img_2660

En interiör i ett dockskåp ”stök inför julafton”.

Dag 2 tog vi en halvdagsutflykt till Kehlstein, där det sk. Örnnästet är beläget. Nu blir det mer historia…
Nazistpartiet köpte 800 hektar mark runt berget Kehlstein under 193o-talet. På toppen av berget Kehlstein låg redan då det hus som man därefter byggde till och enligt historieskrivningen gavs till Hitler i 50-årspresent. Idag är det en utsiktspunkt och restaurang. Hitler själv sägs ha besökt platsen endast 14 gånger till följd av såväl höjdrädsla som klaustrofobi…  Hela entouraget runt Hitler inklusive Hitler själv bodde dock nedanför berget, närmare Berchtesgaden. Dessa bostäder sprängdes dock bort av tyska regeringen under 50-talet. Däremot sprängde nazisterna ut tunnlar och salar ur berget Kehlstein under 40-talet för att skapa säker tillflykt för herr Hitler och hans gäng. Alla vrår och vinklar har först under senare tid lyckat klarläggas.

img_2722

Utsikt från Kehlstein

Portico di Romagna

En helt underbar natt, kyrkklockan slog var timme, men inget av detta hörde jag förrän klockan 5. Det hör verkligen till ovanligheterna att jag inte vaknar några gånger under natten, så detta ”under” får tillskrivas den goda maten, den underbara luften och den härliga sängen med sköna vita lakan.

Och så gav vi oss i kast med frukosten. I källarvalven i det gamla klostret/hotellet serveras frukost. Man får vara försiktig så att man inte föräter sig och inte kan göra något sedan resten av dagen 🙂

En promenad i omgivningarna är också att rekommendera. Varför inte lägga ett antal höjdmeter under vandringsskorna och promenera en bit på vandringsleden till Assissi?

Det gjorde vi, sen började det regna och underlaget blev väldigt halt, så då valde vi att återvända.

En kort fika på den lilla kaffebaren där vi i smyg betraktade ”orrspelet” som en av traktens ungkarlar utsatte tjejen som skötte baren för. Det var både rörande och roande, hade han haft fjädrar, då jäklar…!😂😂

När regnet lagt sig tog gick vi en sväng utmed floden, solen tittade fram och vi fick chansen att sitta en stund vid vattnet, med lite ost och ett glas vin och göra absolut ingenting!

Middagen på kvällen bestod denna gång av

Primo: en vackert upplagd osttallrik med syltade och marinerade grönsaker
Ingen secondo – men pasta: tagliatelle med cantarelli och porcini (Karl-Johan)
Carne: Vild-kanin på spenatbädd, med balsamicomarinerad druvor, smålökar och äpplen
Dolce: Kakifruktgelé på grand marnierglass, med apelsinsås och granatäpple…


För er som inte ätit kanin vill jag bara säga: gör det – väldigt väldigt gott och smakrikt! Tydligen svårlagat dock, tillagas på mycket låg värme under lång tid. Det minsta det går över och blir för varmt, blir köttet alldeles för torrt och oätligt i stort sett! Allt enligt äldste sonen i huset, sommelier tillika kvällens kock.

img_2523

Vi får väl se om vi kommer tillbaka till detta fina ställe någon mer gång i livet. Vi sade i alla fall: Hejdå – till vi ses nästa gång! A prossima volta!

img_2496

Kroatien – Italien

Så tog då vistelsen i Kroatien slut. Avsikten var att lämna tidigt lördag morgon, men när vi vaknade ösregnade det. Inget litet ösregn heller, det fullkomligen vräkte ner. Vi väntade lite, men när vi inte såg några tecken på att regnet skulle avta, bestämde vi oss ändå för att ta ut vårt pick och pack till bilen. Tommy bar upp väskorna, och DÅ! PANG! En fruktansvärd åsksmäll höll på att skrämma slag på mig. Jag ropade på Tommy, men han stod ingenstans att se och inte svarade han heller, så jag blev dessutom livrädd att han slagits av blixten! Och nära ögat var det, blixten slog ner ca 30 meter ifrån honom! Fy! Efter den betan väntade vi ytterligare en timme, åskan gick runt runt, ibland 3-4 km bort, ibland rakt över oss. Till slut gav vi oss ändå av, norrut, mot slovenska gränsen, fvb till Italien. För att slippa köpa e-vignett i Slovenien för att få köra en kort snutt på motorväg, körde vi som vanligt lite kringelikrok så smala vägar. Det tar lite längre tid, men man ser desto mer. Dock passerade vi Slovenien på ca 30 minuter, gränserna ligger så nära varandra, Kroatien/Slovenien/Italien i det nordöstra hörnet av Adriatiska havet.

Målet för dagen var Venedig. Vi har varit här förut, men det är en stad man kan återkomma till hur ofta som helst tycker jag. Förra gången bodde vi i Mestre, och tog bussen ut till staden, längs den långa vägbanken som går ut till öarna i lagunen. Denna gång bodde vi i Malcontenta, som ligger på lagunens södra sida. Vi hade bokat ett rum på ett B&B. Lite undrande blev vi över GPS:ens vägval igen, vi körde genom ett enormt industriområde och fick för oss att vi hamnat fel igen. En annan sak som också gjorde oss tveksamma, var de kvinnor som satt vid vissa vägkorsningar i plaststolar, väldigt lättklädda, helt uppenbart prostituerade. Det är väldigt upprörande att se detta så öppet. Man blir tung i hjärtat över hur utsatta dessa kvinnor är, fy tusan.

img_0048

Alloggi Laguna

Vi hamnade i alla fall rätt till slut. Efter incheckning körde vi 3 km till färjestället, och parkerade på en inhägnad parkering. Färjeturen tog ca 25 minuter, till Zattere, på en av öarna som centrala Venedig består av. Det var en härlig tur, solen sken och vi hade säkert 20 grader varmt. Denna gång fick vi en bättre uppfattning om hur stor lagunen är och dess omgivningar. Vi tillbringade hela eftermiddagen att vandra runt till sista färjan gick tillbaka till Fusina (färjeläget).

img_2311

Översikt på färjorna som går likt bussar på Venedigs vattenvägar

Nästa morgon intogs frukosten på Trattorian i bottenvåningen av B&B:t. Åter till färjeläget, och så hela dagen med vandringar i denna underbara och underliga stad. Men om man skall vara riktigt smart, så ställer man just bilen på långtidsparkeringen vid Fusina, tar färjan med pick och pack till Venedig och bor några nätter i själva stan. Så smarta var inte vi, men nästa gång så…!

img_2299

Färjan från Fusina till Zattere. Bra sjömärkt!

img_2320img_2298

img_2358

Så vackert!

img_2355

Bekvämt med parkeringen…

img_2374

Kanske är det så att maffian finns även i Venedig?

img_2369

Gondoljärer fanns det många!

img_2368

Polisen hade den minsta båten!

img_2335

Två mycket gamla damer var ute på kvällspromenad i de dunkla gränderna.

Middagen avåts i alla fall ”hemma” på Trattoria Al Cattiatore i bottenvåningen på B&B:t. Maten var alldeles utmärkt, och ytterligare en bra sak var att den kostade ungefär hälften av vad motsvarande måltid skulle kostat i Venedig – som verkligen är en turistfälla. Men man får ta det onda med det goda i detta sammanhang!

Idag på morgonen lämnade vi för att åka till Portico Di Romagna. Denna plats besökte vi för 15 år sedan, nästan precis på dagen. Vi gjorde först en avstickare till Maranello söder om Modena för att besöka Ferrari-museet så Tommy riktigt fick gotta sig i anblicken av dessa vackra bilar, och drömma om att skaffa en, när vi vinner på Euro-Jackpot…;-)

Portico de Romagna ligger rakt in från Rimini, ca 10 mil in i landet, mot Florens till, i det bergiga landskapet Emilia Romagna. Förra gången vi var här kom vi närmast ifrån Florens på andra sidan av Italien. Det var 2001. Flygplanen hade just flugit in i Word Trade Center i New York och hela USA:s luftrum var stängt. Alla amerikaner som turistat i Italien var fast, och kunde inte komma hem. Vi stötte på många oroliga och rädda människor, dessutom havererade förstås hotellens bokningar, då man behövde bereda plats för de som strandat, så väl som för de som bokat upp sig framåt… men här på Albergo Al Vecchio Convento var det fridfullt. Hotellet är beläget i ett gammalt kloster, från 900-talet. Vi hade sådan tur som hittade det. Här åt vi den godaste mat vi någonsin ätit! Signora Marisa, som sköter hotellet, och hennes man som är den begåvade kocken,  har sedan vi var här senast, satt detta ställe på den gastronomiska kartan. Man har gästbesök av prisvinnande kockar, man genomför matlagningskurser, tryffelexcursioner, samt studiebesök hos lokala producenter av vin, olivolja och balsamvinäger, ostar, skinkor osv osv…

Vi har många gånger pratat om att åka tillbaka, och så blev det äntligen av! Och givetvis beställde vi ”half-board” så vi inte missade middagsmaten! Och just nu är det tryffeltid!

Vad sägs om
Primo: Karl-Johanssvamp och pecorinomousse
Secondi: Ostcreme/soppa med tryffel och zucchini
Pasta: Torellini med fyllning av kött, ost och svart tryffel i en god buljong
Carni: Vaktel på en spegel av spenat, med tryffelsmör och skivad tryffel
Dolce: Semifreddo hasselnöt eller ev. nougat, med chokladris… kaffe och grappa.

Sen gick vi en trappa upp och somnade som små barn!

img_2637

 

 

 

Kroatien

Kroatien verkar för den ytlige besökaren vara ett mer modernt samhälle än Ungern.

Första övernattning var i Zagreb. Vi bodde en liten bit utanför centrum, ca 25 min med spårvagn. Vi tillbringade fredagskvällen med att strosa genom centrum med syfte att finna ett matställe som mötte våra förväntningar både avseende kvalitet och någorlunda genunitet… dvs inte det internationella köket utan något som representerar landets mat. Men det är ju fånigt egentligen… Kroatien ligger precis i mitten av Europa tycks det när man är här: Österrike, Ungern, Italien, alla Balkan-länder söderöver, och man gränsar även till Slovenien, och det är inte långt till övriga Europa heller, faktiskt mycket närmare än för oss, vi som bor norr om hela denna enorma landmassa. Man har här en gemensam och komplicerad historia som går långt tillbaka i tiden, en historia som vi i norr borde sätta oss mer in i, eftersom den har haft och fortfarande har stor påverkan på nuet och maten…
Så vad är egentligen kroatisk mat? Ja säkerligen är den påverkad av såväl den lokala produktionen som av italiensk och centraleuropeisk mat. Men detta är sannerligen en amatörs funderingar och inget expertutlåtande!
Risotto och caesarsallad fick det bli!

Nåväl – efter en finfin övernattning på hotell Jarun och ett snabbt besök till Zagrebs centrum, reste vi vidare till Opatija/Ika på Kvarnerhalvön. Det ligger i norra Kroatien, och eftersom vi inte tänkt resa mycket längre söderut, beslöt vi oss för att detta var en lämplig plats att besöka. Tips avseende Opatija fick av Enes, min arbetskamrat från Bosnien. Och det var verkligen ett bra tips!

Vi är nu i oktober, sent på säsongen, vi kan förstås inte förvänta oss sol, badliv, parasoller och drinkar…. de flesta barer på strandpromenaden är stängda, de vi möter har täckjackor och ibland mössor, det är 10-15 grader i luften…

Vi har hyrt en tvårumslägenhet i Ika, några kilometer söder om Opatija, på Kvarnerhalvön. Lägenheten ligger väldigt högt upp på bergssidan, och första gången vi körde upp till huset där lägenheten ligger, var lite ”scary”, men sen vänjer man sig till branterna!

img_2192

Vår lägenhet i Ika, utsikt över Kvarnerbukten.

OK, nu har vi varit på resande fot i 4 veckor, så vad sker egentligen då, mentalt, när man sätter sig i en ”passiv” position genom att stanna på samma plats en hel vecka?
Dvs vi behöver inte fatta ett enda beslut under denna vecka avseende  vad som skall ske under nästa dag, eller kommande dagar…. var vi skall resa, boka övernattning, äta osv

Vår lägenhet är finfin, utsikten är fantastisk, sängen underbar (det där är viktigt, om man inte kan sova, är man illa ute!)! Så vad gör vi då? Tvättar, vegeterar, läser, ser på film, promenerar, bilar till Pula, Rovinj, och besöker Opatija, vilket verkar vara en helt underbar plats!

Kvarnerhalvön är otroligt vacker. Vi bor som sagt högt upp och vår utsikt är enastående. Lägenheten (2-rums) ligger i bottenplanet på en villa. Vi har en terrass utanför oss, och direktaccss till en pool. Enda bekymret är egentligen temperaturen… vi badar inte gärna när det är 10 grader i luften… veklingar…

En av dagarna besöker vi Pula, på sydligaste änden av Kvarnerhalvön. Här finner vi en enastående välbevarad amfiteater från första århundradet e.Kr (klar år 79)…under kejsar Vespasianus. Denna amfiteater byggdes ungefär samtidigt som Colusseum (som kunde ta 87 000 åskådare på en gång) men Pulas amfiteater var inte lika stor, ungefär en 1/3-del av Colusseum. Men när teatern invigdes dödades ändå ca 11 000 vilda djur under 100 dagar… jaha… those where the days…

På återvägen besöker vi Rovinj, eller Rovinia som det hette före 1947, då det tillhörde Italien. Ett vackert och pittoreskt samhälle.

img_2240

Rovinj, hamnen

img_2245

Rovinj, hamnen

img_2250

Utsikt över Adriatiska havet. Venedig på andra sidan…

På vägen hem lyckades GPS:en spela oss spratt igen och vi hamnade i mörkret på en smal grusväg inne i ett skogsparti med begränsad vändningsmöjlighet. Här kan man bara konstatera att man inte ser lika bra längre, att åldern tar ut sin rätt och att det inte är lika roligt att köra på okända vägar när det är mörkt. Så det gör vi inte om. Vi hittade så småningom rätt, men vägen ner till Ika var synnerligen slingrande, och serpentinkurvor är  inte heller det kul när det är mörkt…

En annan dag flanerar vi i Opatija, en mycket vacker stad. Bebyggelsen är från förra sekelskiftet ungefär, stora vackra villor i pastellfärger, med terasser och trädgårdar. Det klara vattnet utanför och de vackra utsikterna drog de rika till denna vackra plats, och de gjorde sitt bästa att förgylla den ytterligare genom husen.

img_2256

Dags att plocka upp avgränsningslinorna. Även om det innebär att man måste bada… det ligger faktiskt en gubbe längst ut som dyker för att lossa fästet…

img_2259

Gottegris…

img_2273

img_2268

Och tid för arbete med pirer och förstärkningar

 

Idag är sista dagen här i Kroatien, det hällregnar, vi ser inte fastlandet på andra sidan Kvarnerbukten, för det kompakta regnet. Vi känner nu att det är dags att ge sig av, så imorgon lättar vi, mot Venedig till att börja med.

Ungern 2

Lite om Ungern och det ungerska samhället (nu blir det skola…)

Arbetslöshet – 7,8 % (2014)
Ungdomsarbetslöshet – 27,0 % (2013)
Andel kvinnor av arbetsstyrkan – 45,9 % (2013)
Formell sysselsättningsgrad är bland de lägsta i EU= 55%, beroende på förtidspensioneringar och andra sociala stöd som kickat in med anledning av de stora industrinedläggningarna på 1990-talet.

Ungrarna har den kortaste förväntade livslängden bland alla invånare i industriländerna inom den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Många ungrare dör i hjärt- och kärlsjukdomar och cancer.

Bakom den dåliga hälsostatistiken finns bland annat faktorer som många rökare, hög alkoholkonsumtion och dåliga matvanor. Ungern har också en hög självmordsfrekvens och en för OECD-länderna hög spädbarnsdödlighet.

Socialförsäkringssystemet omfattar sjuk- och olycksfallsförsäkring, ålders-, änke- och sjukpension, familjebidrag och arbetslöshetsförsäkring. Sjukvården är avgiftsfri för alla som omfattas av sjukförsäkringssystemet, men en gammal tradition att ge läkaren dricks för att få en snabb och bra behandling
förekommer ännu. Det finns möjlighet att få vård privat, även om den statliga sjukvården dominerar. Läkemedel har varit kraftigt subventionerade av
staten, men subventionerna sänktes under 2000-talet.
Den ungerska sjukvården har länge plågats av personalbrist, eftersom så många läkare och sköterskor flyttat utomlands för att få mer betalt. I juni 2016
utlovade regeringen ett lönepåslag på 40 procent för läkare och farmaceuter utspritt över två år. Annan vårdpersonal lovades 25 procent mer. Vi får se om det hjälper!
Pensionssystemet gjordes om 1998 men förblev en stor statlig utgift, till följd av de äldres växande andel av befolkningen. Fideszregeringen, som
tillträdde 2010, har gjort om systemet på nytt men fått kritik för att vilja tvinga invånarna att flytta över sina pensionspengar från privata fonder till det
statliga pensionssystemet, mer av omsorg om statsbudgeten än om pensionerna. Den officiella pensionsåldern varierar mellan 62 och 65 år, men
Ungern har ett oproportionerligt högt antal förtidspensionärer.

Romernas svåra situation har på senare år uppmärksammats utomlands och kritik har framförts såväl från EU-institutioner som från frivilligorganisationer mot den bristfälliga integrationen av romerna i det ungerska samhället.
Ett annat problem är brottsligheten. Ungern har blivit ett centrum för transithandel såväl med kvinnor som med narkotika. Ungern är också transitland för
illegal invandring till Europa.

Just romernas situation har varit en nagel i ögat på Fidez-regeringen som tillträdde 2010. De är mycket diskriminerade och utsatta för förföljelse. Jobbik – som är ett parti ute på den yttersta högerkanten har plats i parlamentet. De har till och med en militär gren som begår terroristhandlingar riktade mot romer, och till och med dödar utvalda offer, vilket kan var unga kvinnor, barn, män, helt urskillningslöst. Rättsystemet är trögt och korrumperat, och regeringen gör allt den kan för att ta kontroll över den lagstiftande församlingen. Rättsprocesser drar ut i decennier, och brottslingar går fria med regeringens goda minne.
EU har många gånger dragit Ungern inför Europadomstolen, hotat med indragna bidrag och även dragit in dem osv med flera ”repressalier” för att inte Ungerns regering agerar i enlighet med överenskommelserna och den etik och moral vi har försvurit oss till iom att vi begärt och accepterat ett EU-medlemsskap. I samband med flyktingkrisen nu senast, byggde Ungern taggtrådsstängsel mot primärt Serbien, men även mot Kroatien och Slovakien för att förhindra flyktingar att ta sig in i Ungern, med risk att Ungern då blir det första ”säkra” land som dessa kan skickas tillbaka till. Flyktingarnas mål var primärt Österrike och Tyskland osv.
Ungernas premiärminister Orbán, närmar sig allt mer Putin, både ekonomiskt och politiskt.
Befolkningen protesterar i Budapest men de styrande tar ingen hänsyn till detta utan kör över folkviljan. Ungern är ett land med stora problem, dvs därmed har även vi dessa problem.

Läs mer

Slovakien och Ungern

img_7981

Spissky Hvar

Nu är vädret åter som det brukar vara när vi är ute och reser… dvs det regnar! Det började i Liptovsky Miculas, hela natten hällregnade det efter kvällens intensiva duggande. Det var på sätt och vis ganska skönt, till intet förpliktigande. Vi kunde häcka i vårt rum och läsa och kolla nätet… dvs först måste nätet startas, då det inte var tillgänglig på översta våningen dit vi blivit hänvisade. Den här gången testade vi hur lite vi kunde tänka oss att betala för en övernattning, och rummet på Rotunda kostade ca 310 kr/natt inklusive frukost. Det var ok, rummet var slitet men tillhandahöll definitivt det vi behövde, toa, dusch, internet, rena handdukar och sänglinne. Det var också ett ganska stort rum, i jämförelse. Frukosten var dessutom precis vad vi behövde, te, bröd, ost, skinka, grönsaker och en fantastiskt god och krämig yoghurt! Samt utmärkt te, äntligen!

Det där med övernattning är inte så enkelt som man kanske tror. Vi bodde i Krakow på Best Western för ca 400 kr/natt. Det var ett riktig ”good deal”, perfekt i alla avseenden gältande sängar, internet, frukost och övriga tjänster som hotellet tillhandahöll (restaurang och bar, byte av linne varje dag om man ville, bokningstjänster osv). Men just det där med frukost är faktiskt lite mer ”privat” än man till att börja med inser. Efter 40 år av gemensamma frukostvanor, ter sig scrambled eggs, korvar, bacon, vita bönor, pannkakor etc etc ganska ointressant, och man vill bara ha sitt vanliga starka te, med mackor och ost… för att må bra. Så knepet är att hitta något som ger det optimala. Bra sängar är förstås en grundbult, och jag för min del vill ha en egen säng som inte gungar när Tommy rör sig, och ett eget täcke. Sen är jag nöjd, OM sänglinnet är fräscht förstås!

Liptovsky Miculas är ett litet ställe nedan Tatrabergen, och vi stannade inte tillräckligt länge för att känna staden på pulsen. Efter övernattningen begav vi oss till Spissky Hvar, en stor borganläggning från 1000-talet (grunden från romartiden), på en klippa som höjde sig över det omgivande landskapet. Regnet forsade ner, och anläggningen var befriande tomt på allehanda anpassningar i förhållande till väder och vind. Det var brant, halkigt, låga staket och med rasrisk här och var… vi lyssnade på borgens historia i audioguide och promenerade själva runt. Nu fick vi användning för våra vandringskängor och våra regnrockar…!

img_7949

Spissky Hvar (borg) på avstånd. Det regnade…

Sen riktade vi in oss mot ungerska gränsen. På den slovakiska sidan var vägarna helt enastående, i fantastisk kondition och ingen trafik att tala om och i jämförelse med den polska hetsen (omkörningar, stressande beteende med att ligga 2 meter bakom i 90 km/h osv) rena semestern, så ändrades saken när vi kom in på ungerska sidan på gränsen mot Slovakien.

Målet var i alla fall Eger, huvudort i distriktet som producerar det goda ungerska vinet Egri Bikavér. Enligt turistinformationen en riktigt intressant ort.

Vi kom fram ganska sent till Penzio Eden. Efter att ha tagit rummet i anspråk gav vi oss ut i gränderna för att försöka hitta en middagsrestaurang. Det var tämligen mörkt där, det var mest ungdomar som var på väg hit och dit. Jag tilltalade i alla fall 2 ynglingar i huvtröjor och nedhasade brallor och frågade om de talade engelska. So and so… men de gjorde så gott de kunde- dvs när språket inte räckte till- följde de med oss till den del av stan där restauranger fanns, och hjälpte oss på traven, verkligen jättefint!

Eger är en universitets- och högskolestad förutom att det är ett centrum för omgivande vinindustri. Man har diverse byggnader från såväl den osmanska tiden (1500-talet) som från senare barocktid. Men det var på något sätt halvdant. Turistinformationen gav klara besked, men när man väl var på plats för besök, var det oklart hur man skulle komma in, om det var öppet, om man över huvud taget tänkte guida… om man var välkommen helt enkelt…

Vårt rum på Penzio Eden, mötte dessvärre inte MINA krav… madrass och kudde luktade surt, det var inte rent i toan och duschavloppet var fullt av hår. Här går min gräns känner jag, jag vaknade av lukten och kunde inte somna om eftersom min hygieniska fantasi ”loopade”… usch…  däremot var frukosten perfekt, parkering på en låst innergård, hjälp med att hitta tvätteri (dags för tvätt efter 3 veckor ”on the road” vilket vi betalade 68 SEK för= mycket prisvärt) etc… och väldigt vänligt bemötande. Så vad skriver man då, när man sedan blir ombedd av bokningssiten, att skriva en recension? Man vill ju inte göra ner dem totalt!

image

Reflektioner i övrigt: unga ungrare pratar engelska, mer eller mindre bra, äldre inte alls. Eventuellt lite tyska. Ungern (åtminstone den del vi besökte) är ett kontantsamhälle, man tar inte kort utan vill ha betalt i kontanter. Varför kan man undra? När vi läser på verkar regeringen ha trixat väldigt mycket med bankerna efter valutakrisen 2008 och framåt. Kanske har sin grund i detta, eller så kanske man skattefuskar? Ibland fick man inte kvitton…

Sen har vi ju det där med tv – det är ingen idé att sätta på tv:n över huvud taget, ingen kanal på engelska eller tyska heller för den delen, trots att många tyskar besöker den delen av landet. Inget är textat, allt är dubbat, eller helt enkelt direktöversatt av EN röst (för både män och kvinnor).

Vi reste vidare till nästa ställe, Tihany vid Balatonsjön.

Polen 2

Efter att att har virrat omkring på polska landbygden, anlände vi efter diverse mental anspänning till Krakow. Anspänningen berodde till stor del på trafiksituationen. Enormt mycket trafik, många vägomläggningar/vägarbeten, oklara filmarkeringar/skyltar osv kan stressa vem som helst. Men tack vare vår utmärkta GPS (TomTom)  så – Best Western Efekt hotel Krakow, here we come! Puh!

Efter incheckning lärde vi oss hur man tar sig in till city. Vi bodde ca 5 km utanför stadskärnan. Efter kort promenad till hållplatsen steg vi ombord på linje 130. Polska namn är inte så lätta att memorera, så vi fick anstränga oss ganska ordentligt för att säkra att vi var på rätt väg, och vilken hållplats i ordningen på vägen vi anlände till. Men så fastnade bussen i en bilkö, och en av passagerarna propsade på att kliva av, fast ingen hållplats fanns i sikte. Han började pressa upp framdörrarna, någon sprutade pepparspray, oklart vem (chaufför eller passagerare) och en otäck stickande doft spred sig i bussen. Alla evakuerade bussen och den som förorsakade rabaldret, försvann totalt! Efter 5 minuter, med diverse hostande medpassagerare, fortsatte färden mot centrum.

Krakows gamla stadskärna är mycket vacker. Fantastiska katedraler, vackra byggnader i olika stadier av förfall eller renovering, pampiga huvudgator och torg och trånga gränder med massor av restauranger och klubbar, pubar och affärer. Otroligt mycket människor, hästdroskor, poliser, elektriska sightseeingbilar, fria stadsvandringar osv osv, helt enkelt ett myller av liv! Vi gick in i Maria-kyrkan och blev helt förstummade! Vilket överdåd! Kyrkan började byggas på 1200-talet, och det tog nästan 200 år innan den blev färdig, då den t ex förstördes i mongolernas anfall av staden på 1300-talet.

Mest känd är den dock för det otroliga altarskåpet, utfört av en enastående hantverkare, Veit Stoss, under perioden 1477-1496. En fantastisk bedrift. Men oavsett denna otroliga skicklighet är även resten av kyrkan magnifik! Rekommenderar varmt ett besök även om du inte är religiös (vilket vi inte är!). Sen orkade vi inte mycket utan tog oss tillbaka via buss, till hotellet.

Dag 2 i Krakow ägnades åt saltgruvorna i Wieliczka dit vi åkte med egen bil. Denna utflykt tog 6 timmar i anspråk (inklusive körning). Vi steg ner till 135 meter allt som allt och besökte olika stationer på vägen som beskrev arbetet med att bryta bergssalt. Sen var det också diverse salar med religiös anknytning, exempelvis hade 2 personer ägnat 60 år att bryta ut sten/salt för att skapa ett kyrkorum av gigantiska proportioner. Intressant hur som haver, guidningen var mycket gedigen, och vi var tämligen utmattande efter denna övning. Så till den milda grad, att när vi åter anlände in till Krakow för att besöka slottet (Wavel – grundat av Sigismund- Johan IIIs son, kung i Polska riket från 1587-1632 då han avled) och det visade sig att vi missat stängningstiden med 5 minuter, endast sjönk ner på närmaste restaurang och begrundade vår besvikelse över en öl. Åter till hotellet, vi hade gått 19 000 steg och förtjänade drinkar i hotellbaren därför…

Men dag 3 åkte vi till Auschwitz-Birkenau. Vi hade lagt till ytterligare en hotellnatt för att få tillfälle att genomföra detta besök. Hur skall man beskriva ett sådant? Hur kan ondskan sättas i system på detta sätt och bli en del av samhällskroppen? Finns det överhuvudtaget  beskrivningar över människors ifrågasättande av det ohyggliga som man är på väg att bli en del av?  Och hur är det möjligt för både förrövare och överlevare att över huvudtaget gå vidare? Vår guide var utmärkt, lagom dos av återhållen vrede, och full av kunskap och insikt. Auschwitz-Birkenau är museum sedan 1947, då en grupp överlevare gjorde till sin livsuppgift att se till att det som skett i koncentrationslägren inte skall glömmas och återuppstå i annan form. Nu står vi i Europa inför en situation när folk kan stå emot folk, invandrare emot infödda, rika emot fattiga, intelligensia mot okunniga, osv. Nynazismen breder ut sig och håller på att bli rumsren ytterligare en gång, och historielösheten blir en oemotsagd sanning, om vi inte vågar säga emot!

Här i det gamla Öst-Europa finns fortfarande strömningar kvar från det som möjliggjorde skeendet under WWII, det är helt enkelt ett faktum. I nationer med helt annan bakgrund en vår, där man etablerades som nation först efter WWI 1918, och sedan i samband med WWII annekterades, blev lydstat (som i Slovakiens fall- till Tyskland och därmed fick strida på Tysklands sida) och sedan hamnade bakom järnridån (Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien mfl) med anledning av Sovietunionens järnregim, fram till Glasnost (Michail Gorbatjov) jäser det fortfarande en hel del anti-semitism, förtryck av romer och andra minoriteter. I Ungern, som vi är på väg till nu, verkar man t ex helt glömt bort Ungernrevolten 1956 (läs gärna här för er som glömt bort detta mörka, liksom ungarna själva https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ungernrevolten), när hela Europa ställde upp och tog emot de som flydde förtrycket. Just idag har ju ungrarna haft en folkomröstning huruvida man vill hjälpa till med att ta emot asylsökande. Här har vi ytterligare en knäckfråga, som jag tycker mig se, är det ok att ta emot pengar från EU för att bygga upp landet, men sedan inte ställa upp på våra gemensamma principer, i synnerhet de som har att göra med medborgerliga rättigheter och humanitet? NEJ anser jag, det är inte OK!

Man får många funderingar omkring sin egen identitet och den självklara tillhörighet i sin nationalitet man har när man kuskar runt så här. Ju mer jag läser om Europas historia desto mer förstår jag hur inskränkt jag i själva verket är och hur lätt jag haft att fördöma andras åsikter och slutsatser. Vi tolkar alla vår nutid utifrån det vi vet och kan om det som gjort oss till de vi själva är. Historieundervisningen borde var huvudämne i skolan (är det det kanske?) och alla skolors skolresor borde ställas till Auschwitz-Birkenau för att vaccinera kommande generationer mot idiotiska idéer och idioter till ledare…

Vi var tämligen känslomässigt utmattande efter denna utflykt så vi unnade oss en ”night on the town” efter detta. Middag och drinkar och öl och oktoberfest osv… i Krakows innerstad. Sedan hem med bussen till det utmärkta hotellet.

Nu är vi i Slovakien och lär oss om detta land. Vi har förflyttat oss från Polens lågland över Tatra-bergen till en liten stad vid namn Lipovsky Mikulas. Efter en utmärkt hamburgare (McDonalds släng dig i väggen) försöker vi gulla med internätet här på pension Rotunda. I morgon beger vi oss mot Ungern via diverse sevärdigheter här i Slovakien.