Vidare, vidare…

Vi lämnade Portico di Romagna och drog vidare norrut mot Gardasjön. Vårt primära mål var egentligen Salzburg men det kändes som en för lång tripp att ta i ett enda svep, varför vi bokade rum i Torbole, på Lago di Gardas nordöstra sida. Sjöns vackra kust är dock ”turistifierad” och hotell efter pension avlöser varandra. Men där är verkligen vackert och man har mycket att erbjuda turisten. Nu skulle vi ju bara övernatta, så vi lät oss inte lockas av något annat än middag på restaurang.

Nästa morgon bar det av mot Salzburg, på motorvägen genom Brennerpasset. Över Brennerpasset kan man förstås åka, men då får man ha is i magen och mer tid att åka på slingrande serpentinvägar än vi tyckte oss ha.

img_2586

Brenner

Alla vägar vi åkt är för övrigt alldeles utmärkta, och motorvägarna i Italien i synnerhet. Dessa är avgiftsbelagda, och det märks verkligen att man inte sparar på underhåll, uppmärkning, säkerhetsutrustning etc där.
Vissa av vägarna är 5-filiga åt varje håll, och de är fulla av trafik. Det är en enorm mängd lastbilar från när och fjärran som kör här, i filer avsedda endast för lastbilar, bilarna ligger efter varandra som i flera kilometer långa ”tåg”, innan det blir ett avbrott. Man kan inte annat än fundera över det vettiga i att frakta gods på detta sätt, så långa vägar….

På vägen mellan Gardasjön och Salzburg, stannade vi i Vipiteno. Jag har ett starkt minne från Vipiteno, från 1968. Mamma Linnéa och jag var på vår första utlandsresa tillsammans, till Österrike, 2 veckor i en liten ort i Tyrolen, Fügen. Vi åkte med Tjäreborg, och det var min första flygresa och allt var så fantastiskt och annorlunda.
En dag gjorde vi en bussutflykt till Vipiteno, som ligger i Italien, precis vid Österrikiska gränsen. Kom ihåg att detta var före EU och Schengen. Passkontrollen var spännande, vägarna var smala och krokiga, vad jag minns fanns inga motorvägar på den tiden. Vipiteno var en medeltida stad med krokiga gränder och fantastiska hus. Hela staden var då en stor producent av lädervaror, och vi köpte en svart mockaväst till mig här. Jag var mycket lycklig över den och kände mig finast i världen. Glädjande nog tyckte Hanna också att den var snygg och använde den också ofta i samma ålder! Undrans var den är idag? Minns inte om den ens finns kvar!

img_2579

Vipiteno

img_2598

”Vår” gata i Salzburg, utsikt från balkongen

Vi anlände till Hotell Lasserhof i Salzburg ganska sent. Det hade hunnit börja mörkna, och vi hade ju bestämt att inte köra i mörker mer. Mycket trafik och köer in i staden. Hotellet ligger precis i utkanten av centrum, helt ostört på en stadsgata, med bevakat garage precis intill.

Salzburg är inte någon stor stad, ca 150 000 innevånare även om den är Österrikes 4:e stad. Den ligger otroligt vackert, genomflutet av floden Salzach och omgivet av höga berg, vilka redan har hunnit bli snötäckta.
Salzburg har en väldigt gammal historia, först anlände kelterna på 500-talet f.Kr anses det.
Men det som är mest synligt idag är den enorma borgen som ligger på klippan över staden (började byggas på 1000-talet), klostren och kyrkorna, och husen från barocktiden. Den gamla staden ”Alte stadt” är på UNESCOs världsarvslista från 1997.
Själva namnet, Salzburg, kommer sig av att salt utvanns i området häromkring, det vita guldet! Salt användes ju för att konservera i princip all mat, helt nödvändigt således och de som kontrollerade den handeln blev otroligt rika. Så fiffigt ordnade man det också så att makten koncentrerades hos en person som var både ärkebiskop OCH prins… alltså både världslig och religiös makt i samma gestalt! Detta pågick i många sekler, och här byggdes också många enastående byggnader tack vare saltpengarna.

img_2638

Salzburg och floden Salzach

img_2674

img_2650

Jag är sedan länge väldigt förtjust i Österrike, har varit här en hel del i min ungdom, och jag måste säga att kärleken består. Förutom att det är ett så vackert land, så finns det något gammaldags här som tilltalar mig. Det finns bagerier i varje kvarter, så färskt bröd till frukost är självklart, det finns skrädderier och klädaffärer som inte verkar tillhöra någon stor kedja, var affärsägare sköter om trottoaren utanför sin verksamhet, vilket innebär att det alltid ser fint och trevligt ut. Husen är i allmänhet inte så höga, så känslan av proportion är mänsklig. Renlighet och hygien verkar vara A & O, maten är god och ordentligt lagad och serverad, man beställer vid bordet av skicklig och serviceinriktad personal. Man känner sig välkommen och omhändertagen. I sådan omgivning trivs jag.

Men Österrike har som land en lång historia. Dagens Österrike styrdes från 1276 av ätten Habsburg, vars rike expanderade under seklernas gång. 1867 bildades den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Vid ett besök i Sarajevo 1914 mördades dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand, vilket blev inledningen till första världskriget. Österrike-Ungern förlorade kriget 1918 och dubbelmonarkin upplöstes i nationalstater, däribland Österrike. På 1930-talet utvecklades landet till en fascistisk diktatur, och 1938 inlemmandes det i Tyska riket och deltog i andra världskriget på nazisternas sida.

Politiskt kännetecknades mellankrigstiden av en bitter polarisering. Starka motsättningar växte fram mellan det kristligt-sociala regeringspartiet som orienterade sig mot den italienska ledaren Mussolinis fascism och oppositionen som företrädde en radikal socialism. Förbundskansler Engelbert Dollfuss upprättade 1933 en auktoritär regim som efter ett kort arbetaruppror 1934 utvecklades till en fascistisk diktatur. Varken Dollfuss, som mördades under ett kuppförsök 1934, eller hans efterträdare Kurt von Schuschnigg kunde hantera landets sociala och ekonomiska problem. När tyska styrkor den 12 mars 1938 tågade in i Österrike möttes de på många håll av entusiasm och ett flertal österrikare välkomnade landets inlemmande (”Anschluss”) i Tyska riket. De österrikare som var öppet kritiska till händelseutvecklingen förföljdes i många fall.
Genom anslutningen till Tyskland blev Österrike indraget i andra världskriget. 300 000 österrikare stupade som soldater i den tyska krigsmakten och tiotusentals österrikiska judar dog i nazisternas förintelseläger.
År 1943 förklarade de allierade att återupprättandet av ett självständigt Österrike var en av deras målsättningar med hänvisning bland annat till att Österrike var ”Hitlers första offer”. Därmed gav de allierade österrikarna ett centralt argument för att slippa göra upp med sitt eget nazistiska förflutna. Kriget och nazismen sågs som något som enbart tyskarna bar ansvar för och till följd av detta synsätt fick före detta nazister redan 1949 rätt att delta i val. Ett annat skäl var att de österrikiska nazisterna utgjorde en alltför stor grupp, över en halv miljon, för att man skulle våga ställa dem utanför samhället.
Efter andra världskrigets slut delades Österrike och Wien, liksom Tyskland och Berlin, i fyra ockupationszoner. Under åren närmast efter kriget brottades österrikarna med stora svårigheter när det gällde försörjning och återuppbyggnad av landet. Problemen förvärrades av att Sovjetunionen krävde krigsskadestånd. Österrike stöddes dock ekonomiskt av FN och USA (genom Marshallhjälpen).
Tio år efter andra världskrigets slut enades de allierade om att häva ockupationen av Österrike.
Fortfarande dyker det dock då och då upp ekon från den gamla nazitiden. Vem minns inte Kurt Waldheim, FN:s förre generalsekreterare som efter en internationell haverikommission befanns ha en moralisk skuld för saker som skett under kriget, han hade inte personligen deltagit men känt till vad som pågick. Österrikes regering har vid senare tillfällen gjort försök att göra upp med Österrikes förflutna. Med blandad framgång.
Jaha, nu blev det en historielektion…

Vi tillbringade en hel dag med att vandra ”gata upp och gata ner” i innerstaden. Så mycket att se och göra, och fika och äta. Vi besökte även julaftonsmuseet, helt självklart!
img_2679img_2622

img_2660

En interiör i ett dockskåp ”stök inför julafton”.

Dag 2 tog vi en halvdagsutflykt till Kehlstein, där det sk. Örnnästet är beläget. Nu blir det mer historia…
Nazistpartiet köpte 800 hektar mark runt berget Kehlstein under 193o-talet. På toppen av berget Kehlstein låg redan då det hus som man därefter byggde till och enligt historieskrivningen gavs till Hitler i 50-årspresent. Idag är det en utsiktspunkt och restaurang. Hitler själv sägs ha besökt platsen endast 14 gånger till följd av såväl höjdrädsla som klaustrofobi…  Hela entouraget runt Hitler inklusive Hitler själv bodde dock nedanför berget, närmare Berchtesgaden. Dessa bostäder sprängdes dock bort av tyska regeringen under 50-talet. Däremot sprängde nazisterna ut tunnlar och salar ur berget Kehlstein under 40-talet för att skapa säker tillflykt för herr Hitler och hans gäng. Alla vrår och vinklar har först under senare tid lyckat klarläggas.

img_2722

Utsikt från Kehlstein

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: