Att slutföra…

När jag nu skriver detta, ligger jag hemma i vår egen vardagsrumssoffa. Vi är slutligen hemma efter 70 dagar ”on the road”.

Bielefeld: inte mycket för oss att säga om den orten. Vi tog oss dit via motorvägen, det regnade ordentligt. Hotellet visade sig vara en övernattning på en kockskola med tillhörande konferensanläggning. Vi åt middag och frukost i skolmatsalen, tillsammans med ett gäng ungdomar som verkade vara på skolresa. Inget märkvärdigt, men intressant att se hur tyska gymnasieungdomar uppför sig när de är ute på egen hand. Alldeles utmärkt faktiskt!

Vi hade tröttnat på motorväg, det är så trist och man ser nada. Så vi bestämde att ta oss till Hamburg via småvägar, så där som vår trogna GPS har varit så bra på att hjälpa till med! Det regnade fortfarande rejält, så det blev inte mycket att tittandet men ändå får man förstås mer miljökänsla. Varje by har sin slaktare och bagare, och sin lilla livsmedelsaffär. Det sopas och krattas vid var grind och trappa. Blommor och höstdekorationer pryder ingångarna. Jordbrukslandskapet runt samhällena är förhållandevis platt, jorden är nyplöjd och leran ligger blank och blöt i raka rader. Ek-, lönn- och bokskogarnas färger går från grönt, rött, gult till brunt. Temperaturen börjar närma sig nollan.

I Hamburg bor vi på ett gigantiskt hostel, A&OHostel, vårt rumsnummer är 869, och det är säkerligen minst så många rum i den gamla fabriksbyggnaden man byggt om. Rummet är minimalt, men hela ytterväggen består av fönster, och inget är i vägen för utsikten över alla tunnelbanetåg, lokaltåg och fjärrtåg som ilar av och an på spåren på andra sidan gatan utanför hotellet. Var 5-10:e minut tjuter en siren. Vi kan inte räkna ut varför den gör det, möjligen för att spåren går in i en kurva lite längre fram och att det är en varningssignal men vi vet inte. Nattetid är det tack och lov tyst på den i alla fall!
En rask promenad in till centrum för att orientera oss, och så middag på stan (löksoppa), därefter natti-natti!

Nästa morgon en rejäl frukost i hotellets källare, och sedan åter promend in på stan. 1:a stop Miniatur Wunderland. Hade fått för mig att detta var en modelljärnvägsmiljö, men det var SÅÅ mycket mer!  9 stora miljöer uppbyggda, Tyskland och Hamburg förstås, Skandinavien, Amerika, Italien, Schweiz och Alperna. Visst det var järnvägar som gick i alla miljöer, men det som var det spännande var alla tablåer man byggt in i miljöerna. Bilar, båtar och flygplan rör sig, det händer saker på nöjesfält och sportfält, i skogen vandrar människor och djur, olika årstider, och var 15:e – 20:e minut ungefär gick ljuset ner i skymning, kväll, natt, gryning och så dag igen. Ljus blinkar, gatlyktor lyser, linbanor åker, helt magiskt! 360 personer är anställda för att sköta om hela anläggningen på 3 plan.
1500 kvm minivärld att fördjupa sig i! Underbart!
Se här! http://www.miniatur-wunderland.com

Några fakta:

img_2751

Resten av dagen ägnade vi åt att promenera i Hamburg.
Fredag morgon åkte vi vidare tidigare än vi brukat. Målet var Lund, och svåger och svägerska. Vi tog vägen över Puttgarden – Rødby, en färjetur på 45 minuter, 15 mil till bron, och så – åter i Sverige! Kaffet väntade i Lund och kanelbullar! Och jag fick äntligen en knäckemacka med smör och grevéost, SÅÅÅ gott!

2 övernattningar i Lund, E4 hem till Täby, och voilá, så är vi åter till utgångspunkten. Vi hade ju förstås tur nu, snön som föll så ymnigt för ca 10 dagar sedan har smält bort, samt att det var plus-grader hela vägen hem genom Sverige. Avsaknaden av dubbdäck gjorde därför inget! Men, detta kommer vi att fixa nu närmaste vecka så klart!

Vad har vi då lärt oss?
  • Vi är européer – mer än vi är svenskar, för vi har ett gemensamt förflutet som gjort oss till de vi är idag.  Det har vi blivit varse. Dessutom är vi  alla väldigt lika, vi strävar efter samma saker, organiserar oss mot samma mål – även om vi väljer olika sätt att ta vägen dit, vi glädjs åt och sörjer samma saker.
  • Vi har uppskattat den omsorg man lägger på något så ”enkelt” som offentliga toaletter. I stort sett hela vägen har dessa varit rena och välskötta, vare sig de varit i restauranger, på bensinstationer, i varuhus.
  • Internet har varit mycket viktigt för oss, vilket också har inneburit att vi har blivit mer än irriterade på wi-fi som är trögt/segt, eller där man pga någon policy blir utkastad med jämna mellanrum. När tv inte erbjuder något program på för oss begripligt språk är internet det kommunikationsmedel som gäller.
  • Menyer på fler språk än det lokala språket har varit vår räddning många gånger. Men ibland hjälper inte det heller. Man har en förförståelse av vad en viss maträtt innebär, tror att det är vad man beställt – men när rätten kommer in är den tillagad på ett helt annat sätt! Kan vara jättebra givetvis, men inte alltid! Särskilt för mig som inte kan/vill äta allt. Stora köttbitar av hårt kött går t ex inte alls, så allt oftare har jag beställt vegetarisk mat, för säkerhets skull.  Har inte tänkt på det, men hur ser det ut här hemma? Är menyerna på restaurang på fler språk än svenska? Det borde de vara i alla fall!
  • Behov av att vara själv – Tommy och jag har nu varit tillsammans dygnets alla timmar i 70 dagar. Det har för det mesta gått alldeles utmärkt men ibland måste man helt enkelt bara få vara, i sin egen bubbla. Då är det viktigt att respektera varandra och ha fördragsamhet.

Så gott folk, nu stänger jag bloggen för denna gång – till nästa gång vi reser iväg!

Tack finaste Tommy för kärlek och gemenskap på denna resa! Snart åker vi väl igen?!?!?

/Gunilla

Mot norr…

Barcelona visade sig från sin bästa sida när vi på söndag morgon gav oss iväg ut ifrån gyttret av gränder med vår lilla bil. Inte mycket trafik och det är ju bra när man inte är säker på vägen och söker sig fram.

Vägen till Lyon var alldeles utmärkt, denna gång har vi bett GPS:n att ge oss snabbaste vägen, och vi färdas de ca 60 milen på 5 timmar. I Lyon checkar vi in på Ibis, och går sedan till Brasserie Georges vid järnvägsstationen för att få oss en bit mat. Det visar sig vara ett stort ställe, högt i tak med takmålningar och kristallkronor. Kyparna är klädda i vita skjortor, väst och svarta byxor och har fluga. Mycket fräckt! En kypare sköter drickaupptagningen, en annan sköter matbeställning och en tredje serverar. Då och då släcks belysningen, personalen kommer in med tårta med tomtebloss och en födelsedagstruddelutt spelas. Alla applåderar. Kul! Maten är utmärkt och vi hade väldigt trevligt!

Tidigt upp nästa morgon, ytterligare 60 mil att köra. Målet är Maring-Noviand vid Mosel, och Weingut Bollig, där vi skall övernatta och göra årets sektbeställning.

Vi kommer fram när det har börjat mörkna. Sista biten är som det brukar vara, slingrig och snirklig och följer floden (Mosel). Vi möts av Dieter och hans fru och sonen Carsten, som numera har tagit över vinproduktionen. Man producerar mellan 35-40 000 flaskor vin per år.
Maring-Noviand håller sig med ungefär 8 odlare som producerar eget vin. Utöver detta är ca 15 st odlare av vindruvor, men säljer dessa till andra. Här produceras även bordsdruvor, för den inhemska marknaden.
Mängden odlare har minskat under senare år. Gamla odlingsområden har fått växa igen, men nu köps de nedlagda fälten åter upp, man återplanterar och utökar på så sätt arealen. Skördetekniken har utvecklats, nya maskiner har tagits fram för att förenkla både skörd och transport på de branta sluttningarna. Men fortfarande skördas de mesta för hand.

Vi har besökt Weingut Bollig tidigare, kanske för 10 år sedan, när vi var i Moseldalen tillsammans med Ammi och Lasse H. Lasse A hade samtidigt arrangerat en resa till Weingut Bollig för sina vänner i Nyköping. Vi anslöt till denna resa under ett dygn, deltog i vinprovning och studiebesök i staden Trier (med romerska anor). Det var då vi fick upp ögonen för sektproduktionen, att den tillverkas precis som på champagnesättet. Sedan dess har vi hållit oss till denna utmärkta produkt, som är väl så god som champagne och synnerligen prisvärd!
Vi blir tilldelade ett utmärkt rum med trinett i gästhuset de har för att härbergera både gäster och plockare.

Dieter och hans fru skall gå på födelsedagsbjudning hos grannarna, så det blir Carsten som tar på sig ansvaret att pröva viner med oss. Stackars Carsten, vi utsätter honom för 3:e gradens förhör… det är intressant att lyssna på honom, och han vidgar vårt perspektiv på vintillverkning avsevärt.

img_4143

Carsten, Weingut Bollig

T ex är de tyska vinlagarna mycket stränga (liksom öllagarna) och det är inte tillåtet att benämna vinerna på något eget sätt, det som gäller är de föreskrivna sorterna.
Vi försöker förstå i vilket läge man bestämmer sig för vilka olika sorters vin man tänker producera, vad respektive skörd passar till. Erfarenheten väger tungt, du måste ha sett druvan ute på fälten (här växer druvorna på de mer eller mindre branta sluttningarna ner mot Mosel), när blommade stocken, vilket väder har det varit sedan dess, hur mycket löv har skuggat druvan, dvs hur mycket sol har nått den, är den gul eller grön, är det mycket eller lite på klasen, och hur många klasar är det per vinstock. Allt detta och mängder med andra överväganden därtill behövs för att fatta det slutgiltiga beslutet om vilken typ av vin skörden passar för.
Om det är en gammal vinstock ger den i allmänhet mindre och färre druvor, i gengäld kan de ha högre smak och sockerhalt. Stockarna är mindre, men har längre rötter och tar bättre upp vatten och näring.
Vid nyplantering väljer Bollig att låta stocken växa i 3 år utan att klippa ner den, det är ett ovanligt förfaringssätt. Den nysatta stocken ger ingen skörd, men samtidigt som den växer uppåt med mycket löv, växer även roten neråt. Det innebär att man från 3:e året kan få ut närmare full produktion. Efter 3:e året börjar man klippa ner antalet rankor och tukta stocken.

Vinstockarna är självpolinerande, så de behöver inte bin i sig för att sätta frukt. Men Carsten har sått en särskild blandning av växter mellan stockarna för att därmed öka biodiversiteten, återföra näring och så gott som möjligt bidra till miljön. Man hade räknat mängden olika växter på ett av fälten häromåret och kommit fram till närmare 200 olika, vilket får anses bra, i en monokultur som brukats under så många år.
Vinstockarna klarar utan bekymmer ner till -10-15 graders kyla. De har ofta snö här, men inte alla vintrar.

Efter en skön natt i absolut tystnad, inte ens ett kuckeliku, den natt när månen skall ha varit som närmast och störst, gör vi vår vinbeställning för denna gång. För säkerhets skull ber vi dem leverera vinet hem till oss. Vi vet ju inte om vi kan behöva parkera bilen på en offentlig obevakad parkering, med inbrottsrisk, och den risken vill vi inte ta.
Hemleverans lägger till ca €1 per flaska.

Så fortsätter vi vår färd norrut. Nästa stopp Bielefeld.

img_4145

Vinotek Laymühle

img_2736

Mosel, mot Piesport, vinstock efter vinstock bekläder sluttningarna.

Barcelona…

Efter Andorra tar vi oss på slingrande vägar ner mot Barcelona. Som vanligt undvikande motorvägar, vilket i och för sig inte betyder något just här – det går inga motorvägar i bergen…:-)

Men när vi närmar oss Barcelona dyker de flerfiliga motorvägarna upp, och trafiken tätnar obevekligen. Det är dock inte värre än Söderleden… vi har GPS:en OCH för säkerhets skull även Google Maps inställd på vår destination, Ronda Hotell. Men sedan går något snett… i labyrinten av gränder vi kör in i, känner inte våra ”ciceroner” till att vissa av gränderna har blivit gågator, och så är vi fast…  vi kör samma vända 4-5 gånger för att se var vi kunde/kan svänga för att hitta hotellet, men till sist ger vi upp!!! Ca 100 meter från hotellet parkerar vi bilen på en gågata, Tommy marscherar till receptionen i hotellet och får med sig en ciceron, som visar hur vi skall svänga, backa och till slut köra ner i det lilla hotellets garage (genom att backa i korrekt position och sedan svänga neråt…) tack gode god! Maken blev en aning stressad där, men det gick bra till slut!

img_3935

”Utsikt” från hotellrummet

 

Vi anländer ungefär vid 15-tiden, Hanna, Niklas och Ellen flyger in till Barcelona från Skavsta med Ryanair ca kl 19. Vi ger oss ut i Barcelona på promenad efter att ha hämtat oss från stressen, i väntan på vår lilla familj! Vårt hotell ligger särdeles centralt väldigt nära allt man kan vilja se under sitt besök. Men det gäller att ha kontroll på kartan, gator och gränder avlöser varandra i ett oregelbundet mönster och är man inte med har man snart förirrat sig! Hur som haver är vi strax på den klassiska Ramblas (det finns flera). Inga handväskor eller kameror medfördes eller exponerades, detta är en klassisk plats för ficktjuveri! Mycket folk (det är onsdag), men helt ok faktiskt. Efter några hundra meter, noterar jag dock en person som fixerar en man på scooter, som verkar ha placerat sig mellan en stolpe och en sopkontainer. Mannen verkar inte reagera på kontaktförsök, utan börjar glida ner från moppen, folk rusar till och det ropas på ambulans. Mannen som först observerat situationen försöker ta emot mopedisten när han faller, men det är obevkligt, han är väldigt tung och landar i backen med huvudet först. Så kräks han… efter 30 sekunder kommer polisen springande (de är ständigt närvarande på Ramblas med anledning av tjuveriet) och ingriper. Min diagnos är dock att mannen antingen drabbats av en hjärn- eller hjärtinfarkt och sannolikt var död i samma ögonblick han slog i backen… Så kan det gå, snabbt och aningslöst…

Så småningom går vi tillbaka till hotellet och väntar på H&N&E. De kommer vid 20.30-tiden! Så underbart roligt att ses, oj vad det känns att vi varit borta länge, och oj vad härligt att längta och få träffas så här! LYCKA!!!

img_3936

Cool tjej på utlandssemester

 

Nästa morgon ses vi i frukostmatsalen och planerar dagen tillsammans. Hamnen, akvariet och utsiktsberget står på programmet. Vi promenerar hit och dit hela dagen. Solen lyser alldeles lagom på oss och vi ser många och intressanta saker. Kvällsmaten aväts på torget 25 meter från hotellet, så enkelt och bra det blev. En servitris som tar sig tid att hjälpa oss tillrätta i tapasmenyn, och ser till att vi får något som också passar Ellen. Skön inställning i en stad som har hur mycket turister som helst (spanjorer är enligt min erfarenhet mycket tålmodiga med sina barn, ingenstans hör man höjda röster eller märker otålighet med barnen).

 
Nästa dag är Gaudí i fokus. Våra promenader för oss förbi de hus han ritat, samt till Sagrada Família, kyrkan som han tog så lång tid på sig att rita, den är fortfarande under konstruktion!  Kyrkan som ägs av en privat katolsk stiftelse är fortfarande långt ifrån färdigbyggd. Bland annat återstår byggandet av det centrala kyrktornet (172,50 meter högt). År 2010 var planen att färdigställa kyrkan till 2026, då det är 100 år sedan Gaudí avled, men tidsplanen är omdiskuterad. Man har dock inte några problem med finansieringen tack vare intäkter från besöken av alla turister som betalar ett präktigt inträde. Byggnaden är dock helt magnifik. Vi går dock inte in, då vi inte förbokat biljetter och inte ville vänta 2 timmar på att få komma in.
På kvällen tar vi mackmiddag i hotellrummet!

img_4077

Dag 3 börjar vi med Sjöfartsmuseet. Museet är inrymt i en fantastisk byggnad, som har långa anor tillbaka i historien, som förrådsbyggnad för sjöfart och militära ändamål. Lagom stor och detaljerad utställning. Sen går luften ur Ellen, det blir för mycket intryck och lite jobbigt för henne, och hon vill helst tillbaka till hotellet. Många stopp med fika och mutor får man då ta till på vägen. På kvällen äter vi middag på en vegorestaurang, men Ellen sover gott i vagnen och vaknar inte förrän vi passerar gården vid Contemporary Art Museum, där en musikfestival pågår! Sen är det ändå bara marsch pannkaka i säng och sova ända till kl 8 söndag morgon.

Barcelona är en härlig stad! Förra gången jag var här, i början på 1990-talet tror jag, då Lena W och jag skulle på ridresa i Pyrenéerna, bodde vi på ett hotell, minnet av madrassen på det hotellrummet finns fortfarande kvar i skelettet, det var som att sova på Mose stentavlor! Herregud, inte en blund på hela natten! Men Barcelona i övrigt visade sig från sin bästa sida då, i månadsskiftet april/maj om jag inte minns fel. Vi tillbringade 2 härliga dagar där, inbegripande en fin middag med Lenas son Johan som för tillfället pluggade i B, samt hans kompisar.
Barcelona är en storslagen stad, med många fantastiska monument och hus, samtidigt  aggressiv och nyskapande arkitektur, tillsammans med gamla kvarter med trång bebyggelse och vindlande gränder.
Den ekonomiska krisen har satt sina spår, många fattiga och hemlösa ligger i portgångar och fönsternischer och parker, detta minns jag inte från förra gången. Men det är ett enormt folkliv, trafiken och ljuden stillnar aldrig, utom möjligen mellan 03-05 på morgonen…
Eftersom vi kom till Barcelona redan på onsdagen kan vi konstatera att det var en enorm skillnad på mängden folk på gatorna lördag-söndag. Alla som flugit in för att ”göra” Barcelona över helgen, gjorde stor skillnad. Kan tänka att om man vill få ut det mesta av Barcelona borde man vara här i början av veckan och undvika fredag-söndag.

Jag har haft ryggskott sedan jag lyfte in ryggsäcken in bilen, hos paret i  Rousset les Vignes, förra fredagen. Förkylning och för mycket sittande i bilen har väl gjort sitt till. Men nu blev det mer jobbigt, så kontinuerlig tillförsel av smärtstillande har krävts.
Nu har vi dock lämnat Barcelona och påbörjat vår hemresa. Vi kom inte till Lissabon, så det får återstå till nästa gång. Vårt första stopp är nu Lyon.

 

Saintes Maries de la Mer

Vi reste från Vuissans, till Frankrike en gång till.
När vi kommit in i Frankrike, mötte vi först ett jordbrukslandskap, mellan berg och raviner. Valnötsträdsodlingarna avlöste varandra under mil efter mil. Där inte valnötsträden växte, bredde vinodlingarna ut sig. Vi är i Rhonedistriktet, och vinstockarna här är helt olika de vi sett i de tidigare länder vi passerat. Stockarna är max en meter höga och ganska klent byggda även om man ser att de är gamla, eftersom stammen är så grov. Vi tänker att de inte lämpar sig för maskinskörding, utan att alla dessa miljoner stockar vi åker förbi skördas för hand? Det har vi inte forskat på, så jag är inte säker.
I övrigt ryttlar rovfåglarna i skyn över raviner, över fält, över vatten, vi ser dem hela tiden. Ett annat bestående intryck är rondellerna… herregud! Frankrike måste vara rondellernas förlovade land!

img_2699

Valnötsträd

Första stopp i en liten bergsby i nordöstra Provence, nära Nyons. Lite svårt att hitta BnB:t, men efter lite trixande genom en mycket bergig by med smala skymda gränder, hamnade vi framför en grind med porttelefon ute i ”spenaten” – jodå, det var rätt. En brant nedförsbacke- och vid ett litet hus möter monsieur och madame. Huset är fantastiskt på insidan, baksidan hänger på en brant, och utsikten är helt otrolig över en dalgång med vinodlingar, olivlundar, berg och himmel!

img_8294

Typiskt dramatiskt landskap

Jag tror nog att ägarna ägnat sig åt design i sitt yrkesliv på ett eller annat sätt för inredningen var totalt genomtänkt både till funktion, färgsättning och total stil. De var dessutom väldigt trevliga och hjälpte oss på alla sätt så gott det gick med google-översätt och vår begränsade franska (det funkar att säga saker, men så svarar de- med alldeles för många ord, och så är man lost!)
Byn var för liten för att ha en restaurang, så vi åkte till Nyons i mörkret för att äta middag. Vi hade ju lovat oss själva att inte köra i mörker igen, men vad göra när man är hungrig. Det gick bra, även om det dessutom regnade. På rekommendation av värdparet, gick vi till en av restaurangerna i Nyons, och där fick vi verkligen en fin matupplevelse, till anständigt pris också, vilket inte är att förakta!
Frukosten dagen därpå, serverades med lokala produkter, hemgjord yoghurt, hemlagade marmelader och nyskördad honung.

Så vidare mot Medelhavet och Saintes Maries de la Mer. Vi väljer att besöka Pont de Gard i närheten av Avignon på vägen. Pont du Gard är en romersk akvedukt och stenvalvsbro i flera spann över floden Gard ca 20 km nordöst om Nîmes. Den är nu 270 meter lång och 49 meter hög. Den bestod tidigare av ytterligare 12 valv när den byggdes under början av första århundradet efter Kristus men under medeltiden tog man sten från bron för att bygga annat… När akvedukten var i bruk levererades 200 000 kubikmeter vatten per dygn från en källa på ena sidan floden till de romerska förläggningarna på andra. Bron finns på UNESCOs världsarvslista.


Nästa mål är Saintes Maries de la Mer vid Medelhavet. Vi kör lite extra genom Camargue, som till ung 1/3-del består av ett stort floddelta med en yta på över 930 km², och som därmed är Västeuropas största floddelta. Området består av en stor slätt som inrymmer mycket salthaltiga laguner eller sk. ”étangs”, avskurna från havet genom sandbankar och omgivna av vasstäckt marskland, som i sin tur är omgivet av stora odlade arealer. Det centrala området runt strandlinjen i Étang de Vaccarès t ex. har, tack vare sin stora betydelse som en fristad för vilda fåglar, varit skyddat sedan 1927 och är införlivat i det större området Parc naturel régional de Camargue sedan år 2008. Området har också stor betydelse för semestrande fransmän, med eller utan båt, cyklar, rullskridskor och vandringsstavar!
Vi lunchar ute på Cap d´Agde, i solen, äntligen lite värme!

I Camaregue är mycket ”biologique” – och försäljning av lokala produkter sker efter vägen i stånd och små bodar. Camargue är också känt för sina hästar. De lever halvvilt, men har ägare och är märkta. De används också vid boskapsdrivning, av Camargues svarta tjurar…

Saintes Maries de la Mer är en liten vit stad vid havet. Här anses de 3 Mariornas kvarlevor finnas i kyrkan i staden. Staden är också en vallfartsort bland annat för romer då relikerna avderas helgon Sara La Kali (Svarta Sara) finns i en kyrka. En gång om året firas här en fest till hennes ära och man tar ut henne ur förvaringen för ett dopp i havet…

Söndag morgon hittar vi ett morgonöppet patisserie/boulangerie och köper en ”café complet” till frukost. Sedan drar vi till Perpignan. Inget att hänga i julgran, vi bor utanför stan på ett motell, helt ok i och för sig, men det ligger i ett industriområde, och det var det där med att köra i mörker, som till slut resulterar i att vi äter kvällsmat på en McDonalds i närheten… jag har vägrat detta i det längsta, och det lär bli den sista också!

Måndag morgon riktar vi in kylaren mot Andorra! Från det relativt platta landskapet som omger Perpignan kommer vi snabbt in i Pyrenéerna och bergen reser sig på ömse sidor om den dalgång som vägen går i. Men det bär uppåt uppåt uppåt, och snart så är det nollgradigt, och snöiga berg omkring oss! Det är verkligen vackert, och solen lyser starkt. Som högst är vi 1915 möh innan vägen bär neråt igen, mot Andorra de la Vella, huvudstaden, som ligger på 1000 möh.


Andorra är en av Europas mikrostater, självständig stat sedan 1278. I Andorra bor ca 85 000 innevånare, endast 30 % är infödda andorreaner, i övrigt är det mest spanjorer, portugiser och fransmän som bor här. Man talar katalanska (och spanska och franska) och man använder euro (trots att man inte är med i EU). Man är medlem i FN och Europarådet. Andorra är en av de stater där innevånarna har högst medellivslängd i världen, förväntad livslängd är 82,43 år. Medelåldern är också hög, 58 år, jämför med Sverige= 50 år. Vilket är ganska förvånande med tanke på hur mycket man röker här! Gamla, unga, män och kvinnor, alla har cigaretter i munnen. Men så är det billigt att röka här också. Jag har aldrig tidigare sett någonstans att man kan köpa lös tobak på femlitershinkar, för att rulla egna cigaretter…

Vi bokade rum här samma dags morgon, ju närmare datum man bokar, desto bättre pris är det, och vi unnar oss denna gång att bo på ett hotell mitt i stan, med tillgång till inomhuspool och spa… jo pyttsan… när vi väl kommer dit visar det sig att anläggningen är under renovering, just denna vecka…. snopet! Men hotellrummet är toppen, och läget perfekt!

Andorra de la Vella är verkligen shopping-mekka! Vill man handla sprit, cigarrer/cigaretter, klockor eller smycken, har man kommit rätt. Mycket märkeskläder och skor finns också i butikerna, men de är ruskigt dyra här, jag tror våra priser trots vår moms är bättre (här är skattefritt)!

Efter 2 nätter här reser vi nu vidare mot Barcelona. Där skall vi möta upp med Hanna, Niklas och Ellen och ha några trevliga dagar tillsammans. På söndag drar vi vidare, denna gång vänder vi kylaren mot norr, och påbörjar hemresan!

Var är vi???

Efter att ha varit kulturella i Moulhouse körde vi 5 mil norrut för att övernatta i Colmar. Vi sov på ett litet 2-stjärnigt hotell mellan motorvägen och flygplatsen. Internet var nere, så vi ”var tvungna” att sova i stället för att surfa. Ja, eftersom vi inte har något utbyte av tv:n så får det bli surfplattan som står för underhållning. Det enda som störde oss var egentligen det älskande paret i rummet ovanför oss… ingen diskretion där inte! 🙂

Colmar är en stad som grundades redan på 800-talet. Den centrala gamla staden har kvar sina korsvirkeshus och kanaler som genomkorsar staden. Tänk Asterix… men vi är nu i Alsace, inte i Gallien… Colmar är Alsacevinernas ”huvudstad”. Det är verkligen pittoreskt och mysigt, och fullt med asiatiska turister som fotograferar allt och varandra med selfiepinnar. Ja, vi fotar förstås också, men det är knappt vi kommer fram emellanåt! Vi fikar efter stadsrundturen, och åker sedan vidare till nästa ställe.

Vi försöker hela tiden ställa in GPS:en på att undvika motorvägar för att få se så mycket som möjligt av landsbygd och natur. Staden Colmar ligger på slät mark, men omges av kullar och berg på avstånd. Jordbruksmark, vinodlingar, höstfärgsskiftande ek- och bokskogar avlöser varandra och vi färdas allt högre och högre upp i bergen, när vi nu beger oss söderöver, korsande gränsen mot Schweiz ytterligare en gång.

img_8277

Jordbrukslandskapet norr om Genevesjön, Schweiz 

img_8279

Aubonne i Schweiz 

img_8284

Chevrier Frankrike 

img_8287

img_8289

De elledningar som syns på berget går mot Cern, som ligger nere i dalgången, i Schweiz och Frankrike 

img_8292

Eftersom vi denna natt skall sova på ett BnB i en väldigt liten by, Vuissans, och inte kan förvänta oss att det finns en restaurang där, stannar vi till och handlar lite bröd och pålägg till middag. Redan tidigare hade vi skaffat en flaska skumpa för att fira min födelsedag med. BnB:t låg en gammal bondgård. Man hade ordnat jättefina rum och fantastiskt stora gemensamhetsutrymmen i rustik stil. Det var absolut tyst på natten (förutom kyrkklockan som slog var kvart) och dessutom stjärnklart. Vi sov mycket bra.

Nästa stopp är Aix-les-Baines. En liten stad i östra Frankrike, i regionen Rhone-Alpes. En gammal badort, som har funnits sedan före de gamla romarna. Staden är belägen vid en stor sjö, Lac du Bourget.

Vägen från Vuissans till Aix-les-Baines går på mellan 400-1000 möh. Det är ett väldigt landskap med enorma vyer mot bergen med sina skogar i flammande höstfärger. Solen lyser och det är så vackert att det nästan gör ont. Återigen för vår GPS oss genom var och varannan bondgård och smalare och smalare vägar. Men trots att vägarna är både smala och kurviga kör vår medtrafikanter väldigt fort, och man är mycket omkörningsbenägen. Vi kör dock försiktigt, till irritation för somliga ibland!

Det märks med en gång när man kommer in i Frankrike. Den prydlighet som finns i Schweiz i var detalj upphör. Vägkanterna är beväxta av buskar och gräs, dikena skräpiga. Rastplatserna används som soptippar, graffiti börjar uppträda igen. Inget av detta har vi sett i Schweiz där man verkar sätta en ära i att pyssla och städa åtminstone i allt som syns på ytan.

IMG_8275.JPG

Höstplantering av en rondell Schweiz 

 

Nu börjar vi i alla fall bli lite förvirrade… var var vi när vi gjorde det och det? Var bodde vi, hur såg det ut där? Hur länge sedan var det? Osv – det ena börjar gå in i det andra…. som tur är för vi bok, så vi kan gå tillbaka för att kolla så vi någorlunda kan återskapa våra minnen! Så har vi ju denna blogg, och alla foton som tur är!

Vi ställer nu kosan söderut, ner mot Medelhavet. Den 9/11 skall vi vara i Barcelona. Innan dess kommer vi också troligen att besöka det lilla bergslandet Andorra. Efter Barcelona bär det av hemöver!

Schweiz

Dags att lämna Österrike. Vi börjar bege oss västerut. Sista övernattningarna i Österrike gör vi i Höfen, som ligger vid foten av Hahnenkamm, berget där det berömda störtloppet Hahnenkammrennen brukar genomföras i januari varje år.
Vi bor hos två damer på en pension. Det är lågsäsong, vi och en kines är de enda gästerna. Här får vi använda vår skoltyska ordentligt då damerna gärna hjälper till med att förklara och bistå med tips och råd. Rummet är utmärkt, stort, luftigt och ligger vackert. Det regnar…


En av damerna spår väder, hon har alltid huvudvärk när fönvinden drar in.
Enligt Wikipedia är ”Föhn (av tyska Föhn och ytterst av latin favonius, ’ljum’) en varm torr vind som förekommer i anslutning till bergryggar”. ”När luften tvingas uppför en bergsluttning tar den med sig vattenånga som delvis kondenserar och avges i form av nederbörd. När luften sedan sjunker igen, blir uppvärmningen större än den tidigare avkylningen (på grund av det lägre vatteninnehållet) och en varm, torr vind blir resultatet.”
Så den ena dagen regnade det kraftigt, men helt tvärsäkert prognostiserades sol och 20 gr den nästa – é voilà! – så blev det. Den soliga dagen började vi med att åka med kabinbanan upp för berget Hahnenkamm för att bese utsikten och den galet branta backen. Därpå besökte vi det galna slottet Neuschwanstein på andra sidan gränsen i Tyskland. Byggt under 1880-talet av Ludwig II av Bayern. Hela slottet har byggts i en förmodad medeltida stil, för endast en man, honom själv. Han var dessutom passionerad beundrare av Wagner, och många av hans operor åskådliggörs i väggarnas målningar och inredning i rummen. Det är ett häftigt ställe på en dramatisk plats. Ludwigs släktingar förklarade honom sinnessjuk (han gjorde av med familjeförmögenheten) och kort därpå hittades han död, under oklara omständigheter…

Efter Höfen, var det dags för Bodensjön. I vår jakt på ett bra prisvärt boende gjorde vi en riktig hit, när vi utan att ha gjort research på orten, bokade ett boende i Meersburg, på Bodensjöns norra sida. Det var en fantastiskt gullig liten medeltida stad, belägen på vinbergsluttningen ned mot sjön. Borg från 600-talet, och vackra vindlande gränder i stark lutning. Här sov vi tre nätter. Vi besökte även Mainau tvärsöver sjön, dit vi tog färjan och åkte buss. Trädgården var väl värt ett besök, trots att det mesta blommat över, restaurangerna var stängda och höstlöven föll. De stora dahliarabatterna blommade dock överdådigt och man förberedde kommande planteringar överallt. En skön dag ute i friska luften.

På vägen från Meersburg besökte vi en enorm modellbyggnadsmässa i Friedrichshafen – julafton för Tommy!
Fem stora hangarer på mässområdet med modeller för bilar, båtar, tåg, flyg, bandvagnar, samt överalltihop svävade ”drones”! Enormt helt enkelt, 99 % av besökarna var män i övre medelåldern. Roligast tycker jag är modelltågen, och så damen som satt vid ett modelltåg – knypplandes…!

img_5407
Nästa stopp var Zürich eller närmare bestämt Horgen, en stad söder om Zürich. Här bor våra vänner Lisa och Moritz. Så fantastiskt väl omhändertagna vi blivit här! Inte nog med att de flyttade ur sitt sovrum och insisterade på att vi skulle sova där, de har dessutom oförtröttligt guidat oss i omgivningarna, gett oss den allra finaste maten och servat oss på alla sätt man kan tänka!
Zürich är imponerande och intressant, här finns Schweiz bank- och försäkringscentrum, med gamla ärevördiga och imponerande byggnader. Det finns också en gammal stad, som är fin med gränder och söta affärer. Choklad finns att få överallt så klart samt Victorinoxknivar.


Vid denna tid på året, ligger alltid dimman som ett lock över Zürich-sjön. Därför måste man bege sig upp på bergstopparna för att få syn på solen. Så vi gjorde då en dagsutflykt till Rigi, ett berg vid Vierwaldstättersee. Först Kugelbahn (ett tåg som drivs med kugghjul) uppför bergssluttningen. På vägen lättade dimman, och vi kom ut i stålande sol med underbara utsikter. Därefter promenerade vi på en stig efter bergssidan, och sedan på en gammal banvall upp till 1800 m höjd. En helt underbar dag, med sol, fantastisk luft, härliga utsikter och glatt sällskap! På kvällen åt vi på restaurang, belägen med utsikt över Zürich-sjön, alla ljusen glittrade i vattnet och jag fick en kaka med brinnande tomtebloss, då vi slog till och firade min födelsedag lite i förväg! Jättekul!

img_3191img_3181img_3224
Igår tillbringade vi hela dagen i Luzern, Moritz födelsestad. Både roligt och intressant var att besöka en ”Rundbild”, en rundmålning från ett krig mellan Tyskland och Frankrike på 1870-talet, där 79 000 soldater flydde till Schweiz över bergen. Det schweiziska Röda Korset och invånarna i Schweiz lyckades genom fantastiska civila insatser ta hand om alla dessa människor, ”endast” 1200 dog, resten värmdes, matades, gavs husrum etc samt att de allra flesta kunde resa hem efter 6 veckor. Detta skedde mitt i vintern under bitande köld. En annan ”udda” sevärdighet, var ”Glaciärmuseet” – en blandning av fakta om tillblivelsen av glaciärer och de nu krympande isarna, högborgerliga miljöer från 1800-talet (då museet blev till iom att en person upptäckte en geologisk sensation precis på platsen).
En stadsrundtur i Luzern, på toppen, ja vilken härlig dag även detta blev!

Så lämnade vi Horgen och Lisa och Moritz för att bege oss till Moulhouse (uttalas som Toulouse) och till Slumpf bilmuseum där. En enorm utställning med över 100 Bugatti och 300 andra veteranbilar av främst europeiska märken. Mycket fascinerande!

Nästa stopp var museet för tryckta textilier. Moulhouse var textilcentrum från 1600-talet och fram på 1900-talet tills denna era tog slut. Vi fick lära oss textiltryckeriets historia, det var också fascinerande! Så både Tommy och jag fick våra önskemål tillfredsställda denna dag!